Det är dags för förändring NU!

Jag har haft en ofantlig stark vinter. Kroppen har svarat jätte bra på träning och jag har hållit mig frisk. Jag har längtat efter att tävla. Att känna allt som känns runtomkring en tävlingsstart. Även om jag ibland kan hata att vara nervös. Men har ändå längtat efter de där fjärilarna och främst att få fånga gemenskapen och känslan innan och efter målgång. 

Framförallt har jag längtat efter att få kvittot på alla timmar som investerats under vintern på monarken, alla timmar med blåfrusna fötter och händer efter timmar utomhus. Jag har också längtat efter att få tävla med Team She Rides och få peppa alla tjejer runt om i Sverige att våga testa och tävla.  

Första träningstävlingarna i Sthlm frös, verkligen på riktigt frös – bort, och första planerade start skulle bli på Lidingö, som gjort det rätta beslutet att satsa på separat damstart. Heja er! 

En vecka innan Lidingöloppet MTB, faller jag ordentligt ute i Lida och skadar knäet – hamnar på akuten men kommer hem hyfsat hel ändå. 2 dagar efter fallet blir jag tokförkyld. Förkylningen envisas och sitter i över Ottarsloppet. Där jag faktiskt testar att göra en start, men får bryta. Åker direkt in med igenmurade luftvägar för att kolla om det inte kan vara allergi och får tillbaka provsvar som visar att jag inte har något tecken på allergisk reaktion alls. Alltså sitter förkylningen kvar. 

Billingeracet brinner inne och tävlingsuget är nu enormt stort inför start i Uppsala och Pearl Izumi Mtb. 

Banan i Uppsala är kul och jag har kört loppet 2 gånger innan och tycker den är riktigt rolig. Man varvar på samma bana och kör i centrala Uppsala på fina stigar. Loppet är snabbt och kul, och en självklarhet att stötta. Ja, förutom starten då. 

Jag fick i PM:et veta att man inte skulle göra samma start som året innan och höll alla tummar och tår att starten skulle vara separat för oss damer. Starten skulle också vara en master start. Med Master Start har startfältet ”eskort” och farten hålls ned tills man är på en del av banan där det är säkert att släppa fältet fritt. 

Från Team She Rides är jag och Ingrid på plats och prispengarna lockar många elitåkare till start. Det är ett maffigt startfält bland elitdamerna och bland herrarna med såklart.

Oavsett hur många startande damer det är – borde det vara självklart med en separat damstart. Av alla hundra miljoner anledningar som alla slår anledningen att inte ha en separat damstart. Jag har i princip inte träffat någon som inte tycker samma sak.  I Uppsala gick starten 9:00 för tävlingsklass och 10:10 gick den för motion, med andra ord gott om tid att faktiskt kunna släppa oss damer separat. Nu med facit i hand så hade jag önskat att de verkligen på alla sätt hade prioriterat att visa att man står för att göra tävling för damer både säker och rättvis. 

Jag och Ingrid värmde upp – körde första backen och den första nedförslöpan på stig. Banan var snustorr och benen kändes faktiskt äntligen lite pigga igen. 

Vi tog oss in i startfållan. Vi är alla överens om att vi vill ha separata damstarter. Vi vill slippa känna oss rädda i starten och vi vill kunna bli prioriterade likvärdigt som herrarna och få tävla på lika villkor och med säkerhet. Med andra ord, ge oss en egen start. 

Det är alltid mest nervöst med en gemensam start att klara sig igenom den. Många av oss tycker att det är himla otryggt och obehagligt. En av de största anledningarna till att många damer inte vågar anmäla sig till tävlingsklass. 

Nedräkning till start.

Det var alltså en gemensam start. Startfållorna var placerade på en gräsmatta sidanom en smal asfalterad väg nedanför slottet. Mitt i startfältet fanns det träd. Träd. Efter drygt hundra meter smalandes startfältet in till bredden av en cykelbana med kravallstaket och avskärmningsband, och leddes över trottoarkanter i kringelkrok upp på just cykelbanor som kantades av busskurer, skar över en korsande väg, upp på trottoarer och lite för tvära svängar i en sådan start som självklart kändes riskabelt. 

Master Starten gick alldeles för snabbt. Hela grejen med Master Start är att leda ut startfältet under säker pacing och sedan släppa. Nu blev det en gummibandseffekt med tvära inbromsningar bakom de snabbaste herrarna längst fram och framförallt när fältet direkt blev en flaskhals på väg in på cykelbanan.

Som dam i ett startfält med herrar så gäller det att inte tappa sina medtävlande damer. Det gäller också att ”överleva”.

Direkt i starten blir en dam trängd och kör in i ett av träden. 

Jag försöker ta mig framåt i startfältet som så många andra för att hålla koll på mina medtävlande. Sidanom mig har jag efter några sekunder Sandra. Vid en av alla svängar blir det alldeles för trångt, jag kan inte väja undan och vi krokar i varandras styren och flyger. Sandra rullar ned för diket och jag flyger ut i en båge och landar på vägen sidanom cykelbanan. En väg som var öppen för trafik. Mattias som låg precis bakom har beskrivet det för mig och att jag hade hållit armar och händer om huvudet. TÄNK OM det hade kommit en bil samtidigt som jag och cykeln träffade vägbanan.  

Både jag och Sandra har änglavakt. Och jag är så himla tacksam för det. Vi slår oss visserligen ordentligt. Jag tror min arm och nyckelben är brutet och Sandra tror att hennes handled fått en fraktur. Det gör sjukt ont men jag försöker fokusera på att inte tänka på det. 

Max och Mattias stannar för att hjälpa oss, jag tar mig över till Sandra. Max ropar på ambulans och hjälp. Mattias åker till Jaime som står längre bort för att langa till oss och ger honom sin cykel så att han kan cykla bort till oss. Älskade människor. Tack. Från hela mitt hjärta – sådant stort tack.

Både jag och Sandra åker med ambulansen in till akuten och blir röntgade. Båda är hela. Tack och lov. Jag är ordentligt uppskrapad och svullen över hela högra sidan. Jag har slagit upp knäskadan och jag har sjukt ont i axeln. MEN jag är hel. Sandra är hel. Vi hade sådan tur i oturen. 

 

Säkerhet, rättvisa och inkludering av fler startande

Olyckan hade kunnat undvikas om starten hade varit lagd med säkerhet som utgångspunkt. En master start ska inte gå så snabbt. Den ska inte vara dragen med träd i startfältet. Eller upp på cykelvägar med hinder. 

Det är också min övertygelse att vi alla oavsett kön vill varandra väl och tävla säkert och på lika villkor. Vare sig man är arrangör eller medtävlande. Ingen vill någon illa eller att någon ska skadas. 

Vi damer är inte trygga med blandad start. Vi får inte i heller rätt förutsättningar att tävla mot varann. 

I en start där man känner sig rädd blir man avvaktande och tappar snabbt koll på sina medtävlande som försvinner i havet av tävlande herrar.  Det blir också en jakt som handlar om att hitta ett snabbt herrhjul att ligga på. Det kan göra hela skillnaden. 

Det är också lätt att i blandade starter hamna ensam med herrcyklister, både i starten och under resan mot mål. Och detta omöjliggör ett rättvist tävlande. Det blir helt omöjligt att hålla koll på våra medtävlande.

De gemensamma starterna innebär att tjejerna inte kan använda sig av taktikkörning, vilket är en huvudingrediens i tävlingscykling. Det skapar också slumpartade situationer som kan avgöra tävlingen.

Att attackera blir meningslöst om en bakomvarande tjej sitter i en klunga som sannolikt kommer att köra ikapp den ensamma, attackerande tjejen.

En tjej kan ha en ledning som blir uppäten om en annan tjej ”dras ikapp” av en herrklunga. Likaså är det omöjligt för en tjej att försöka avgöra före upploppet om två tjejer sitter med i samma klunga.

Sitter två tjejer i en större herrklunga och kommer in på stig, kan tävlingen avgöras där av den enkla anledningen att den ena tjejen sitter längre fram i klungan än den andra.

En spurtstrid blir lätt förstörd av killar som ”är i vägen” på upploppssträckan. Det har hänt Jennie Steinerhag på Cykelvasan till exempel.

Som tjej bland hundratals killar kan man cykla en hel tävling utan att se någon medtävlande, utan att veta var i fältet man befinner sig. Man kan med andra ord vara med och slåss om en pallplats utan att veta om det.

Självklart är det också så att det säkerligen skulle vara betydligt fler tjejer som vågade köra tävlingsklass om de fick starta med enbart tjejer. I andra sporter är det självklart att tävla med och mot tjejer, inte killar.

Det borde inte i heller vara tillåtet att dra fördelar av att ligga på herrhjul. I andra länder så är det tex otillåtet. 

 

 

Det ska inte vara ett lotteri om vilken klunga man hamnar i eller hur många killar som finns på upploppet just när damtävlingen avgörs, eller vilket hjul man hamnar på. 

Det är dags att vi en gång för alla verkligen förändrar förutsättningarna och alltid prioriterar damstart. Det går inte att 2018 resonera som att det ska komma fler damer till start innan vi får lika villkor. Eller att det är svårt att förändra. 

Muffins med jordnötssmör, banan och choklad

Det är inte så ofta vi får vända upp och ned på huset för att göra något smaskigt och förtrollande sött. Jag är inte sådär tokförtjust i söta saker och Jaime äter oftast något köpt. Men ikväll, så ville jag trolla fram något. Sagt och gjort så gick jag till köket för att inse att vi inte har något hemma man kan baka med. Jag tog vad vi hade och resultatet var helt fantastiskt. Så fantastiskt att jag är tvungen att dela med mig av det till er.

Du behöver

  • 3 st chiaägg (3 msk chiafrön och 9 msk vatten)
  • 4 dl glutenfri mjölmix
  • 2 1/2 dl socker
  • 1-2 msk vaniljsocker
  • 3 msk kakao
  • 2 mosade bananer
  • 2 – 3 dl mandelmjölk
  • 2 sk bakpulver
  • Marabous nya choklad – den där med Japp och jordnötssmör.

 

Så här gör du

Blanda chiaägget. Ställ åt sidan medans du förbereder resten. Mosa bananerna i en bunke. I en annan bunke blanda alla torra ingredienser väl. Blanda ned alla blöta ingredienser. Tillräckligt med mjölk för att få en smet. Smörj en muffinsform. Klicka ut smeten och tryck ned en skiva banan och en ruta Marabouchoklad i varje muffins. Grädda mitt i ugnen på 225° i ca 15 min. 

Fria från gluten, mjölk och ägg

 

 

 

 

 






 

 

Rädd på cykel? Är jag det?

Vet ni, det är snustorrt på stigarna i Hellas. Finns kanske lite lera någonstans, men knappast så den räknas. Det är torrt! Jag har ett litet testvarv mellan alla magiska stigar som alla har namn på Strava som hela alla i Stockholm verkar kunna, förutom jag. Jag liksom bara cyklar på.  Kvällens pass var intervaller på teststigen.

Det finns så himla massa saker som gör mig lycklig, en sådan sak är torra stigar, klipp i benen (som saknades helt fullständigt idag) och en sådan sak som att min kompis Sara har börjat cykla MTB igen. Och gör det så sjukt bra! För några år sedan när jag blev kär i sporten gjorde hon slut med den samtidigt. Och jag trodde aldrig hon skulle bli förtjust igen – men nu är hon det, hurra!  Sara ställde frågan till mig om jag var någon gång är rädd på när jag cyklar och jag var lite sen med att svara, så jag tänkte att jag skriver om det här. Jag tycker du ska kila in och läsa hennes inlägg här där Sara Borg, Helena och Elna berättar om vad som gör dem rädda på cykeln.

Jag då, är jag rädd ibland? Ja det är jag såklart. Jag tror alla kan vara det ibland. Jag är rädd att crasha illa och skada mig allvarligt. Jag bryr mig inte om småvurpor och skrapsår – men jag är rädd för att köra och tappa kontrollen så jag på allvar skadar mig. Det är nog min rädsla.  Jag har gjort några ordentliga vurpor och de sätter sina spår förstås. Allra mest rädd är jag nog när jag kör landsväg bland billister. Svenska billister är värst och jag är så innerligt trött på att vi i Sverige har ett ”krig” mellan billister och cyklister. Att cykla i trafiken i Sthlm är ganska ofta inte förknippat med en känsla av trygghet och respekt från medtrafikanterna, snarare mer ofta en känsla av att du tar varje tramptag med livet som insats.

En annan ska som känns lite läskig är att köra utför på serpentinvägar som nere i alperna och inte veta hur bilisterna runt omkring dig kör. Hög hastighet ned och inte kontroll på vad du ska möta bakom nästa sväng kan skapa fjärilar.  I skogen så är min dagsform helt klart avgörande för hur bra tekniskt jag kör. När jag har en sämre dag så kör jag sämre såklart och tvekar mer. Att tveka gör i 9 fall av 10 att man ofta misslyckas. Så mitt bästa tips är att träna med de som är bättre och lär dig av dem för att bli tryggare själv.

 

 

 


Statusrapport

Ok – den satt i så himla mycket längre än vad jag hade räknat med, den här förkylningen. Tror att mitt magplask i Lida för 2 veckor sedan med en visit på akuten drog ner hela kroppens immunförsvar. Gjorde ett tappert försök att trotsa kroppen i torsdags med en start på Ottarsloppet. Men fick fint kliva av när jag var så täppt att jag inte kunde andas. Tröstar mig med att tjejerna kör järnet och att jag är så himla glad för varenda en av dem.

Idag har jag jobbat och utbildat fantastiska instruktörer på Friskis & Svettis i Sthlm. Efter dagens sista klass cyklade jag hem och blev smått chockad av att temperaturen stod på nästan 28°. Sommaren är här.

Jag håller alla tummar och tår att jag får tillbaka de där starka benen snabbt som tusan.

 

 

jag är så jäkla stolt över dig

Du – du, som läser. Vet du, jag är så jäkla stolt över dig. Att du är här. Att du står för något så mycket större. Vad vi tillsammans skapat. Tack. Du är så värdefull. Så himla fantastisk. Du behövs. Vi gör skillnad nu – tillsammans.

I lördags skulle jag stått på startlinjen på Lidingö MTB tillsammans med Hanna, Sue och Ingrid. Sedan på söndagen skulle jag gjort Sara sällskap i Göteborg på Bra Bil XC MTB. Det blev inte så. Istället satt jag hemma och dyngförkyld och följde båda loppen med Livesändning, och livetracking. Var sjukt nervös och uppspelt. Jag dansade lyckodans när tjejerna rullade in över mållinjen. Så enormt fina prestationer att jag fick glädjetårar. Jag blev lika lycklig över varenda en av She Rides cyklister som stod där på startlinjen. Ni är ovärderliga.

Jag är så himla stolt. Lycklig. Rörd. Över mitt lag. Över alla i hela She Rides community och CK som gör så mycket för att göra skillnad. I helgen så skördade vi pallplats och fina placeringar men också andra enormt fina saker tillsammans – du och jag. Jag är tacksam. Enormt rörd och stolt över dig – över oss.