She Rides i SVT

Igår klockan 21:30 sändes första av två klipp om She Rides och Team She Rides powered by Scott. Samtidigt som 2 av våra team mates Hanna och Ingrid är nere och kör TransAlp. Jag får gåshud av att vi – DU OCH JAG – tillsammans lyfter sporten och försöker ge damcykling en större arena att verka i och få hamna i rampljuset lite. Du och jag – man som kvinna, tillsammans gör vi sådan enorm skillnad.
Har du svårt att hitta lopp som ger rättvisa förhållande. Det har vi med! Men vi höjer dem som försöker – i helgen går Engelbrektsturen av stapeln i Norberg och de starta oss damer separat.
På She Rides.se kommer vi lista alla lopp framöver som satsar på damstarter och lika prispengar. Stötta dem gärna med din närvaro.




Fjällturen 2018

Det inte många vet är att jag mer eller mindre växte upp med vintrar och somrar i svenska fjällen. Fyllde lungorna med hög klar fjälluft och skapade en förkärlek till just den svenska fjällvärlden. Anledningen var att min pappa älskade fjällen och har åkt sjuhundranittio (nåja 15 stycken) Vasalopp på vintrarna, svängde i pisterna och på somrarna plockade hjortron. Sedan dess har jag haft en naturlig koppling till fjällmiljö och känner alltid lugnet linda sig runt min rastlösa själ när jag får in den där krispiga och härliga luften i lungorna. Funäsdalen är inte kopplat med Skistar och säkerligen av just den anledningen har jag inte varit där så mycket. En gång tror jag, på vintern.

I Funäsdalen går Fjällturen. Start på Funäsdalens IP och sedan målgång vid Ramundberget. 2 långa klättringar, stök och lagom skumpigt för att passa de flesta. I år, gjorde vi tillsammans med Funäsdalen Berg & Hotell en helehetsupplevelse av loppet tillsammans med She Rides. Vi var där innan och laddade upp, fyllde lungorna med fjälluft och rundade av dagarna med dopp i sjön och middagar på hotellet.

Från laget var jag, Marika, Sara och Sue var på plats – Sara var där för att supporta oss med langning och sedan hade vi en hel fantastisk hög från She Rides anmälda och boende på hotellet. Grymma tjejer och killar – lycklig in i själen över alla fantastiska människor som träffas via She Rides.

Högtrycket som nu lagt sig över hela Sverige var på gång in – men som alltid i fjällen kan vädret vara nyckfullt och på fredagen – när vi satt i bilen, blandades vädret med regnskurar, åska med gassande sol.

På kvällen när vi kom upp åt vi middag ihop med gänget. Jag beställde röding för att rama in hela upplevelsen lite extra med fjällkänsla.

Sov sådär som man gör innan race och vaknade lite halvt avslagen.  Vi värmde upp och tog oss mot starten. Master start genom byn och sedan några km uppför. Loppet är magiskt vackert och banan är bra – den passar många och är varierad, utslagsgivande och det kändes lite som vi var och raceade i alperna när vi körde igenom bäckar och fick iskallt fjällvatten över oss. Min dag började med att huvudet inte var med mig. Någonstans halvvägs en bra bit in i loppet tände jag till lite och började gasa på. Precis när jag passerade runt 47 km – punkade jag på framdäcket. Förmodligen en pyspunka, för lite tätningsvätska – eller rättare sagt det hade torkat upp och det var kört. Därav att inga patroner i världen kunde räddade mig (tack du underbara människa som lånad mig din patron på vägen). Så jag gick. Sista biten. Med cykeln på ryggen, rädd om fälgen.

På vägen ned hann jag vara sjukt arg, besviken och gå igenom hela känsloregistret. Jag är less på otur. Eller oflyt. Kom igen nu. Men att punka är en del av sporten. Det kom jag också fram till på väg ned för berget med cykeln på ryggen och ibland släpandes sidan om. Det gick liksom inte att gena. Och det var nedför – i alla fall – om det nu är någon tröst. Fick mycket pepp och massor som frågade om allt var ok – känns fint att människor bryr sig att kolla. Tack fina ni. När jag väl kom ned för berget och fångade in ljudet från speakern i målområdet, hade jag hunnit agera ut den mesta av besvikelsen och var ganska övertygad om att någon av tjejerna i alla fall knipit en pallplats – och så klart, Marika tog tredjeplatsen och Sue en fjärdeplats. Vann gjorde Jennie Steinerhag i en spurt med Hanna Bergman.

She Rides CK knep en andraplats i motion via Caroline och ALLA gjorde makalöst fina prestationer – stort grattis till er.

Jag fick i alla fall göra ytterligare en start och bitvis mota bort rädslan som sitter i ryggmärgen sedan kraschen för masstarter. Jag hade Johan Olsson på hjul, en liten stund – men i alla fall en liten stund – tänker att man får glädjas åt det lilla. Kvitto på att kroppen är stark om bara knoppen är med. Viktigast av allt – det gick bra för teamet, She Rides och alla är hela.

Bilderna där jag bär cykeln tagna av mtbfoto.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

 

 

 

 

 

 

Trädgårdsterapi

När jag växte upp hade vi en gigantiskt och oerhört välskött trädgård. Min pappa spenderade timmar i den. Gräsmattan var exemplariskt mossfri och välklippt. Jag kan faktiskt minnas känslan av att springa ut barfota på den medans morgondaggen fortfarande låg kvar med små droppar på gräset. Och vet ni, jag förstod nog aldrig riktigt grejen – förrän nu. Det finns något magiskt lugnande för själen att påta i jorden och se ett frö gro och utvecklas till blomma. Tillfredsställande och lugnande. Som terapi för själen.

Ni vet själen som behöver utrymme att andas. Att fylla lungorna. Att läka sår som kanske dragits upp och hitta det fina och meningsfulla i valen som tar dig framåt i livet. Sådan terapi som ger dig kraft framåt.

 

 

 

 

 

 

 

Sommarlista 2018

Vad ska du göra på din semester?

Jag kommer vara i Stockholm. Träna. Njuta av lugnet ute på min halvö. Hoppas att jag tar mig en vända ned till Österlen. Kommer också tävla och hänga med brudarna i She Rides.

 

 

Ska du åka någonstans?

Schweiz i Augusti! Du måste med! Du hittar allt om resan här.

I Nendaz bor vi på det härliga Hotel Nendaz 4 Vallées som är ett 4-stjärnigt hotell som är känt för sitt SPA och utomhuspool. Hotellet ligger mitt i byn och cykellederna är alldeles runt hörnet. Här finns alla faciliteter som man kan behöva för att njuta av alperna.

I Zermatt bor vi tre nätter på 4-stjärniga Europé Hotel & Spa. Rummen är individuellt inredda och har minibar, platt-TV samt ett badrum med dusch, badrockar, hårtork och gratis toalettartiklar. De flesta rum har även en balkong med utsikt över berget Matterhorn. Varje morgon serveras en frukostbuffé. Till middagen kan du njuta av utsökta viner från den omfattande vinlistan. Även här finns en mysig SPA-avdelning med pool.

I Crans-Montana bor vi tre nätter på det 3-stjärniga familjeägda cykelhotellet Ad´Eldorado. Hotellet har en strålande utsikt och rummen är rymliga och bekväma, några med balkong. På hotellet finns bastu, cykelrum och gratis wifi. I priset ingår en fantastisk bufféfrukost med ekologiska produkter, färsk juice och hemlagade marmelader. Riktigt bra cykling precis utanför dörren.

Och det bästa – vi får cykla och hänga med underbara människor!

 

 

 

Hur länge ska du vara ledig?

Jag kommer vara ledig lite stötvis. Drömmen hade varit flera veckor sammanhängande men det fungerar tyvärr inte praktiskt.

 

Vad vill du verkligen hinna med?

Jag vill så himla gärna hinna ner hem till Österlen. Och träffa mina vänner. Sedan hade en dröm varit att få sova och sova en massa- Och träna.

 

Vad tror du egentligen att du kommer göra?

Jag kommer träna. Komma på massa idéer och starta massa nya projekt. Hoppas på att få hänga så himla mycket med tjejerna i She Rides.

 

 

Vad ser du mest fram emot?

Att vakna utan måsten och tider att passa.

 

Vad kan gå fel?

Att jag blir sjuk eller något liknande.

 

Vem kommer du vara mest med?

Min Jaime, hundarna och vänner.

 

 

 

Vad kommer du lägga mest pengar på?

Inget. Möjligtvis respengar till alla tävlingar.

 

Vad kommer du köpa inför semestern?
Alltså god mat. Dyrt rött. Och något snyggt.

 

 

Kommer du använda det?

Men ja!

 

Kommer du bli brun?

Jag är redan brun.

 

Vad vill du säga till ditt semester-jag?

Vila!

 

Vad kommer du äta?

Min hemmaodlade grönsaker, hemlagat och sjukt god mat.

 

 

 

 

 

 

 

Vad kommer du dricka?

Pepsi max, vin och vatten.

 

Vad kommer att göra den här semestern extra bra?

Livet. Att uppskatta allt. Det stora, det lilla. Solstrålar och några år på nacken gör att man blir extremt tacksam för de små sakerna.

Vad kommer du ha på dig?

Mest troligen lycra. Men också min kjol från Marlene Birger som jag älskar.

 

 

Hur kommer du att göra dig illa?

Va? Det svarar jag inte på – hoppas att jag inte gör mig illa alls.

 

Vad oroar du dig för?

Att jag inte ska hinna med att få lugn.

 

Vad kommer bli extra speciellt i år?

SM, Cykelvasa, resan till Schweiz.

 

  Hur kommer du minnas din semester sen i september?

Jag hoppas jag är nöjd och glad. September är förresten min favoritmånad.

 

 

Hur ser din sommarlista ut?

Vore roligt om du som läser också vill svara på frågorna, för dig själv eller i skrift. Och tack Joanna för listan! Skickar den vidare till Sara, Helena och Elna.

Racerapport Ränneslätt 2018

Jag åkte till Ränneslätt med hjärtat i halsgropen och rädd. Också arg och förbannad för en kommentar som jag modererat bort här inne – men för avsändarens information, delat på alla mina sociala kanaler. Jag vet att kommentaren kommer från en man vars ip-adress, namn och hela faderullan är känd. I kommentaren önskar han mig mellan raderna, olycka för att jag driver frågan om damstarter. Jag kände på många sätt att luften gått ur mig lite. Och funderade på om det var värt det. Allt det här. Passionen, lyckan, glädjen, kärleken och gemenskapen hade han nästan stulit från mig. Den tillsammans med sviter från kraschen som fortfarande känns i varje stöt från marken under hjulen – gjorde att jag kvällen innan på hotellet, var nära att kasta in handduken.

Innan vi går in på helgens race vill jag först klargöra en sak –  alla vi damer och män som står bakom en jämställd tävlingsarena för båda könen (ja – vi är många av BÅDA könen som önskar detta) gör det enbart av kärlek till sporten och för att dela med oss av den till fler. För att få fler till att våga tävla.  Jag tror innerligt på att människan mår bättre av att respektera varandra och att inte bete sig illa, elakt  eller med ont uppsåt oavsett om man har åsikter som kanske faller isär.

Det är ingen som helst hemlighet att jag efter kraschen i Uppsala är LIVRÄDD att starta i en masstart. Jag är rädd för mitt liv. Jag vet att jag delar den rädslan med många av mina medtävlande elitdamer. Att här och nu, lägga en kommentar där man hånar min rädsla och önskar att jag kraschar – är elakt. Ingen människa har rätt att förminska och förlöjliga en annan människas känslor.

Med detta sagt kommer jag fortsätta att driva önskan om enskilda damstarter med samma tävlingsvillkor som herrarna vidare. Den uppgivenheten jag kände på hotellrummet i Eksjö är utbytt och tillbaka med min envishet och drivkraft att skapa förändring. Jag försökte påverka Ränneslätt tillsammans med många av mina medtävlande till årets start,  men där kom vi inte hela vägen i mål. Detta gjorde också att vi var många som upplevde och körde i rädsla de första milen.

Jag vill understryka att Ränneslätt är på alla sätt ett lopp jag skulle vilja lyfta till skyarna för banan, arrangemanget, funktionärerna, banvisningen, tydligheten runt för de som servar oss som tävlar osv. Det enda som Ränneslätt faller på, är starten. Annars kammar de hem full pott på alla plan. När jag väl kom i mål i söndags, helt igenmurad av dammet,  möttes jag av Mats, en av de fantastiska arrangörerna bakom Ränneslätt som lovar förändring till nästa år. Jag håller tummarna och är gärna med på ett hörn för att se till att det blir verklighet.

Dagen innan, på lördagen, körde jag ett väckningspass hemma och sedan satte vi oss i bilen ned till Eksjö. Jag och Jaime. Nere i Eksjö mötte vi upp lagets stora framtidslöfte och talang, Sara ❤. Med oss hade vi ett par snabba och efterlängtade hjul till henne – upplockade efter hennes beställning på Cykloteket.  Vi hade en mysig kväll och käkade tillsammans innan vi vek av mot hotellet. Tankarna som for genom huvudet försökte jag inte lägga så mycket vikt vid. Svårare sagt än gjort och uttryckte min oro lite då och då för Jaime. Jag tror han anade att om jag inte skulle komma i mål det här loppet så skulle vi ha en lång uppförsbacke eller kasta in handduken helt.

Jag älskar att cykla. Verkligen.

Jag somnade och vaknade sedan utsövd. Trodde att det spöregnade ute men det visade sig att det bara var fläkten som förde väsen. Åt frukost, alldeles för lite. Klädde på mig och rullade ned mot tävlingsarenan. Fick bästa peppen av Henrik Sparr och Sara och bestämde mig för att bara överleva starten, lägga mig passivt och sedan ta mig till första langningen och i mål.

Vi värmde upp och tog oss sedan till den gemensamma startfållan för Damelit. Som i en rävsax mellan herrelit och resterande tävlingsklasser. Strax innan start drogs banden mellan fållorna bort och vi stod där, i rävsaxen. Starten är en master start som leds ut mot grusvägar. Det var och är torrt vilket gjorde att banan var enormt rökig och hal. Det stångades och kördes huller om buller utan förvarningar höger och vänster och vi var många som passivt bara sladdade med i starten. Helt omöjligt att veta var våra medtävlande var bland alla herrar.

Sandra och Emmy var loss och det hade  jag ingen riktig koll på förrän vid första depån.

Jag jagade och blev jagad. Jag tappade langning och blev räddad av en fantastisk kille som körde från Eksjö (tiggde hans vatten) och en annan som ville ge mig hans camelback. TACK – vilka hjältar ni är. En annan hjälte var Jaime som sprang genom skogen för att ge mig den tappade flaskan. Saras pappa Sven som dök upp överallt med ovärderlig pepp. Ni är fina grabbar – tack för allt stöd och hjälp. Min adept Brian som kom ifatt mig på slutet o körde om, du är också grym.

Jag var ibland själv och tuggade på och funderade på bitvis hur mycket jag skulle kunna gasa. Jag har ju faktiskt inte kört ett enda lopp i år.

Racet

Oskar har som vanligt gjort en helt fantastisk rapport och jag saxar lite från den.

Bakom dessa två i tät så jagade en tre starka damer. Åsa Erlandsson, Maria Carlsson och Jessica Clarén. Erlandsson var den starkaste av de tre ut på första halvan av loppet men efter ”varvning” vid Ränneslätt efter 56 kilometer så började hennes krafter sina. Istället kopplade Clarén greppet om tredjeplatsen och ångade på friskt. Carlsson vittrade dock pallplats och spände bågen hårt när hon fått syn på Clarén och de hade under sista halvan av loppet en kamp som mer kan beskrivas som jojo-åkning.

I täten börjar samtidigt Salinger krafter att tryta medan Thelbergs krafter väcks mer och mer. Thelberg beskriver det närmast som en känsla att vakna upp och återkomma till normalt racemode. Thelberg kommer ikapp Salinger med 1,5 mil kvar att åka och tar kommandot för att hålla sitt tempo och kunna välja sina spår. Med mindre än en mil kvar så kommer de in på ett tekniskt parti och då passar Thelberg på att höja tempot än mer. En strategi som fungerar bra då Salinger får släppa och Thelberg kan rulla över linjen som segrarinna med över en minut tillgodo till Salinger som blir tvåa.

Jag är så innerligt glad för Sandras skull. Att hon är tillbaka. Lika urstark om inte starkare faktiskt, än innan.

 

Jag och Maria efter målgång, foto Pauli Ärje.

 

I kampen om tredjeplats är det fortfarande Carlsson och Clarén som fightas. Carlsson lägger sig i en kurva och där tror Clarén att loppet är hennes (not det var jag som sladdade ur i en kurva och tappade Maria) . Men Carlsson kommer som ett skott och glider ifrån Clarén i den sista tekniska utförslöpan och lyckas disponera krafterna så pass att hon håller tredjeplatsen enbart 7 sekunder före Clarén. På femte plats kommer Claréns teamkamrat Sara Öberg som startat ytterst försiktigt och stadigt avancerat uppåt genom fältet under hela tävlingen.

 

 

Sara, Saras grymma mamma och lika grymma Oscar (också jag) efter mål. 

 

Jag blev 4:a med 7 sekunder upp till tredjeplats. Sara femma strax efter – min fina och underbara lagkamrat. Vi saknade alla andra i laget men hade en sådan himla fin backning av Saras föräldrar, Jaime och alla som hejade längs banan. Mitt hjärta svämmar över. TACK alla för allt stöd och all support. Tack alla ni som kramade mig efter mål. Jag blir tårögd och alldeles varm, allt er stöd – tack.

4:a alltså. Men på många sätt så vann jag så mycket. Jag kände mig stark rakt igenom hela loppet. Jag var rädd men övervann rädslan och det mesta och bästa är att jag vann – jag får behålla kärleken till sporten.

 

 

Det här stoppar jag i mig

Jag tror jag genom åren som bloggare och inspiratör skrivit mängder av inlägg om att kroppen behöver kolhydrater, fett och protein. Kolhydrater. Och att om du vill få den att prestera optimalt – så är kolhydrater en av nyckelfaktorerna. Jag stoppar i mig mat. Bra mat. Ren och närodlat – helst. Men jag behöver tillskott och det här är vad som jag stoppar i mig. Bananen är med för att den får symbolisera en himla bra frukt.

I flaskorna under tävling och för det mesta under träning, har jag Maurten. Maurten är nog den sportdryck som det prats om mest nu och är snäll mot magen. Magen klarar vanligtvis inte för hög koncentration av kolhydrater. Tills nu. Genom att utnyttja hydrogeltekniken har Maurten utvecklat kolhydratdrycker som magen gillar lite bättre. Maurtens hemlighet är att den nyttjar hydrogelteknik – dvs när den är blandad med vatten har du en flytande kolhydratdryck som innehåller en hög koncentration av maltodextrin och fruktos, den är lite trögflytande redan då och när drycken kommer ned i magsäcken och ph sjunker, omvandlas den  till hydrogel. Hydrogelen möjliggör en smidig transport av drycken genom magen till tarmen där vattnet, saltet och kolhydraterna absorberas.

Studier har visat att man kan maximera upptaget till upp emot 90 gram kolhydrater (give and take) per timme. Maurten kommer i en ”320” förpackning och en ”160”.  Den förstnämnda ger 80 gram kolhydrater. Jag föredrar oftast om det är varmt 160 och behöver komplettera med mer energi – då kör jag Clifblocks.

Andra tillskott jag tar är B-vitamin, järn och i perioder probiotika.