Allt för laget. Allt.


Lida Loop. Jag hatar dig och jag älskar dig. Första gången vi möttes var nog mitt första långlopp. Då var det åskskurar och dundrande skyar över oss. Minns att det var så jäkla halt och slirigt. Förra året var kroppen inte med i matchen och i år – i år skulle vi ha så jävla kul (förlåt för orden). Min premiär i Långloppscupen i år. Jag visste ju såklart att det kunde vara en chansning att köra stök med en axel och handled (och tumme) som fortfarande gör ordentligt ont sedan kraschen i Uppsala. Jag har längtat – med fjärilar – men verkligen längtat att få tävla och få tävla med mina team mates i Team She Rides. Så jag bestämde att jag startar och så får det bära eller brista.

En vecka innan start kom start-PM:et att de skulle stora alla barn efter herrar elit, och efter barnen skulle vi starta 5 min. Det sista vi vill i damklassen är att skrämma barn eller ge dem en upplevelse som gör att de aldrig vill tävla igen. Med samlade muskler så fick vi tillsammans turordningen flyttad att de startade med oss, precis bakom. Jag upplevde det i starten otroligt stökigt. Men kan inte riktigt uttala mig om helheten eftersom jag fick bryta bara 30 min in i loppet.

Redan i startbacken fattade jag att det var kört. Jag kunde inte stå upp och jobba med styret. Rätt värdelöst om man ska köra mtb liksom. Kom helt fel. Blev inklämd mellan ungdomskillarna och halkade efter upp i start. Fick jaga ikapp och låg sedan i svansen med tjejtäten tills jag bestämde mig vid nästa branta knyck när jag inte kunde gå upp o stå att det kommer fan inte gå och skrek till Marika att gå ikapp de andra tjejerna och att jag skulle bryta.

Att bryta kan vara något av det värsta som finns. Ångesten och tankarna är inte skonsamma. Och det är otroligt tufft att vända det om. Men det är också en träningssak att vara stark i besluten man tar. Jag hade aldrig kunnat köra på ordentligt. Vi gjorde en röntgen på kvällen och det visar sig att nyckelbenet är lite ur led. Jag kommer ha ont ett tag till men ska köra på så mycket jag kan och begränsa mig om det gör för ont. Om 2-3 veckor tror läkarna att jag ska vara ok.

När jag trasslat mig tillbaka till Lida Friluftsområde där looparna möts och varvningen sker,  var det en bra bit över 30 grader. Jag möte Sue precis när jag kom in vid langningen och fick heja på henne när hon tog sin flaska. Krama Jaime, bryta ihop, gråta en skvätt och sedan ställa om fokus att heja in tjejerna i mål.

Och som de körde. Åsa Erlandsson körde solo i täten hela loppet – så otroligt stark och fantastisk förebild för oss alla som cyklar. Emmy bröt och kampen om pallen var öppen. Marika gjorde ett hästjobb och slet som en varg i värmen med hela hjärtat hjälpte hon Ingrid genom looparna och på slutet så hade Ingrid tillsammans med Maria från High5 gått loss och tagit in på Åsa. De rullade in 23 sekunder efter och Ingrid klippte mållinjen som trea. Fyra kom urstarka Fanny och som den hjälte hon är rullade Marika in som 5:a. Sue kom in som 8:a och gjorde ett så tokigt starkt lopp. Sådan OTROLIGA prestationer. Ni är grymma tjejer!

Jag fick stå i mål och ta emot dem. Gråta och skrika av glädje till deras prestation. Jag älskar dem tjejerna och är så förbannat stolt över vad vi tillsammans gör.

 

Bilder Linda Bylund och Patrick Wallberg.

För laget. För hjärtat och för att ingen är stark ensam i motvind.

 

Innan start. Min man och klippa som stöttar oss i vått och torr.

 

 

 

 

Skämskudde på mig som glömt hjälmen hemma och fick slänga på mig en lånehjälm. Jag och Marika i startfållan. Det kokade redan här av värme. Vi snackar startbacken. Slalombacken. Jag försöker nog typ peppa. Sanningen är nog den att alla hatar den.

 

Starten med juniorerna och barnen uppför slaombacken.

 

Langning till världens bästa Marika. Jag häller vatten i nacken samtidigt som jag släpper flaskan.

 

Sue. Stjärnan. Så varmt – sekunderna senare häller jag en flaska över henne.

 

Den här bilden. Rakt i min famn. Jag älskar dig Ingrid.

 

Lyckan.

 

Vi tillsammans och Mattias som kör för She Rides. Sådan hjälte.

Laget. Sue. Kärlek.

 

 

Hon som offrade allt. Marika – du är magisk.

 

 

Kommentera