Att vara besviken är ingen rolig känsla. Besviken är ett ord som gör ont i själen tycker jag. Det värsta som finns är att göra någon besviken eller känna sig sviken.
Genom livet är det omöjligt att undvika att känna det någon gång, men det går att aktivt göra val för att undvika det – men sen händer det och det kan vara sådär otroligt smärtsamt. Jag är starkt övertygad om att motgång föder framgång om man lyckas resa sig dock.
Idag blev jag besviken – mest på mig själv, för att jag vill så mycket och att sommaren 2015 verkar gå till historien som sommaren med oflyt med tävlingar. En del av mig ser ändå framsteg och möjligheter medan en andra del av mig är besviken och ledsen.
Jag åkte till Norberg idag efter att ha kunnat träna bra en och en halv vecka efter att ha legat riktigt sjuk lika lång tid. Innan dess var jag förkyld igen och innan dess var jag nere för räkning med hjärnskakning. Klart att kroppen tar stryk och formen får sig en törn. Det säger sig själv. Ändå vill jag – så gärna – och det är svårt att acceptera.
Så dagens race i ett tokigt blött Norberg med ösregn och en masstart som jag tycker är lite otäck, hoppades jag på ett stark race där kroppen och jag skulle ha kul och gå i mål slutkörda men känna oss starka.
Jag punkade och fick inte rätt på det och fick bryta. Så bittert och så surt.
Jag jobbar på att se det positiva och har surat klart. Men jag önskar ändå att jag inte varit sjuk innan i sommar eller att jag fick några race med känslan av att allt stämmer.
trist med oflyt; hoppas det vänder snart! men – du är frisk!! kram!
Åhhh, man FÅR vara besviken när det blir sådär. Jag håller tummen hårt för att du håller dig frisk och får ett rejs med kalasben och supermaterial och bästa flytet snart!!! Kram!
Så tråkigt! Nästa gång kommer det gå super!
Som Elna skriver, man får vara besviken och man får vara lite arg. Oflyt så det skriker om det men samtidigt så hör det liksom till, det händer i bland och går liksom inte att göra så mycket åt. Håller tummarna att det känns kanon nästa tävling! Hejjar på dig och tycker du är grym oavsett Jessica!
Love You!
Vad trist att det blev så. Känner så väl igen frustrationen, när man bara vill att det ska fungera igen efter sjukdomar, skador och det ena efter det andra. Men det vänder! Det kommer det att göra.
Pingback:#31 – A Big Heart & Soul – Jessica Clarén