Jag har smugit med det och om ni tycker att jag varit lite lurig, så är detta anledningen.
I morgon kör jag mitt första lopp någonsin på tempohoj. I SM. Håll alla tummar och tår.
Skräckblandad förtjusning. Härlig berg- och dalbana och extremt starka ben. Kom igen nu kroppen.
En av mina nya utmaningar är att installera mig på en tempohoj och köra väldigt snabbt. Jag var ute o provkörde en BH LT Aero ikväll. Galen cykel, helt fantastisk. Jan på grymma Norvelo har grejat med den hela dagen.
Jag måste ner lite med överkroppen, mao sänka styret.
Sara var med och tog världens finaste bilder, som vanligt. J var med och finjusterade och peppade. Busarna verkade fått i sig något kraftigt uppåttjack och for rundor som om svansen var värsta propellern.
Tempohoj är läskigare än racer, eller mer ovant.
Sara skrev ett inlägg som liksom går hand i hand med det här. Hon är en av mina bästa vänner och vi är extremt lika och olika men ofta sammanstrålar vi att känna likadant. Som nu. Livet liksom. Känslor är magiska och fantastiska. Men att våga känna innebär också att man får vara beredd på att åka berg- och dalbana.
Jag som kastat mig in i att lustfyllt börjat tävla lite i smyg, åker konstant ganska upp och ner. Pendlar vackert mellan att vara kravlös till att känna mig pressad. Tycker det är himla komiskt att vi fungerar så. Ena sekunden känns allt fantastiskt, för att i nästa sekund vara något annat.
Fast, jag är nog hellre en känslomänniska och lever fullt ut än att inte känner alls.
Händelserika dagar. Teammöte med världens bästa Nike Team. Vätternrundan med världens bästa grupp Reck, som jag fick avstå och längtade till varenda sekund – körde in på 8.32. Styleby Run Crew som körde eget träningsläger – jag är mycket stolt coach.
Osså jag, som vill ha tillbaka mitt långa hår. Lite svårt nu.
Härlig torsdag. Kortfattat. Lite längre variant – jag och Maria körde NTC med ett härligt gäng tjejer. Jag har klippt av mig håret. (Mamma dö inte nu). Jag pendlar mellan att varannan minut tycka det är assnyggt och nästa minut titta på allas långa hår och tänka ”vad har jag gjort”!
Ministrumpan. Eller stora fötter.
Så här ser det ut.
Hjälp.
Världens bästa.
NTC.
Det många inte vet att när jag var typ tonåring simmade jag. Massor. Tävlade lite och simmade lite till. Sen la jag av och har säkert inte varit i bassängen på lätt 7-10 år. Galet men sant.
Idag simmade jag igen, alldeles för tidigt dvs klockan 7. Iklädd Speedo och coachad av Josefin Lillhage, som tillhört världseliten under många år, sög jag till mig tips och väckte det som somnat till under åren som gått. Jag har inte känt mig lockad av att simma på extremt länge, men det var kul och kroppen är extremt fantastisk som så snabbt minns.
Jag och Lantto låg på en bana och Jeanna och Jenny på en. Ivrigt påhejade av Åsa på kryckor och Sara. Det är så himla häftigt med små tips som gör dig bättre på att simma. Jag och Sofie hade lätt korsslutning (åtminstone jag, Sofie såg ut som hon aldrig gjort annat än att simma) med att få till höft, glid, släpande högersidor etc. En längd av typ hundra satt bra för mig.
Tokigt lång dag. Jag sitter i soffan och andas ut. Innehållsrik och härlig. Jag och Sara spenderade några härliga timmar i hop i bilen på väg hem till Stockholm. Vi pratade om allt. Högt och lågt. Bla om storstad och livet utanför storstadsbruset.
Jag älskar att komma hem. Min och Js lilla lägenhet på Kungsholmen är mitt hem. Borg och trygghet. Men ganska ofta längtar jag efter att leva nära naturen. Att kunna öppna dörren och bara andas in frihet.
Sverige är så extremt vackert och det finns så magiskt många fina ställen som man missar mellan höghusen.
Om du fick välja, var skulle du helst bo?
Jag vet inte – jag vill liksom ha allt. Behålla kakan men ändå äta upp den. Bilden nedan är från Åre i vintras. Där skulle jag kunna bo.
Kroppen är minsann cool. Trodde att benen skulle vara helt lamlösa under dagens klasser, men det var ingen större fara. Däremot är huvudet malande och ögonen fortfarande grusiga.
Ligger lätt utslagen i soffan nu.
Jag bestämde mig i fredags för att köra Lida Loop. Andra tävlingen på MTB någonsin (tredje med Cykelvasan inräknat). Jag och Jaime hade varit ute och kört delar av de tekniska partierna i ett snustorrt Lida under veckan. I sedvanlig ordning blev jag sur när jag tillade och konstaterade också att jag verkligen måste få in mer träning i skogen.
Efter lite velande bestämde jag mig för att starta, vackert invaggad i en falsk trygghet att det absolut inte skulle bli så blött och halkigt som när Jaime körde i fjor. Väderleksrapporten visade visserligen regn men eftersom det varit så torrt ett bra tag nu så kändes det som en klackspark.
Jag har svårt att tro och lita på min egen kapacitet och det ställer så klart till det dagarna innan. Jag var för första gången riktigt nervös kvällen innan och frågade mig själv tusen gånger om jag verkligen ville tävla.
Vi vaknade till solsken, moln och fågelkvitter inne i storstan. Rullade ut med Mattias Claesson i bilen och två hundar. Mötte upp Åsa och Viktor som skulle vara våra langare och hundvakt. Jonna var på plats för att heja på sin Emil och Sara, hade bestämt sig för att också köra. När vi stod och efteranmälde oss började det åska.
Ungefär vi stod i starfållan och jag felaktigt blivit placerad i fålla 4 (som dam elit ska du alltså inte stå längre bak än 3), tornade molen upp sig och det small några fler knallar i kapp med de virvlande trummorna som peppade igång stämningen ordentligt.
Första loopen gick snabbt, det var trögt att komma förbi vid omkörning, men den rullade på bra. Jag tror att det också var här himmeln fullkomligt öppnade sig och regnet verkligen hällde ned i takt med att det åskade på. Ni vet åskregn som är så blött att det är löjligt. Om det hade varit torrt under veckan så märktes det inte någonstans. Underlaget flöt liksom bort och blev en blandning av lervällning och blöta rötter.
Glasögonen åkte av och det största projektet var att försöka se något. Lervällingen sprutade upp i ansiktet.
Varvning till Loop 2 och hela jag fylldes av kärlek från våra vänner. Emma (Nike Run Leader) hade också hittat ut och jag är så himla tacksam över all deras support och pepp. Ni är oersättliga och helt fantastiska.
Loop 2, den mest tekniska. Gick långsammare. Extremt ryckigt och svårt att få rytm. Många som dök i surhål, halkade på rötter. Här blev jag också ensam och hade ingen att ta rygg på.
Loop 3, den lättaste loopen säger alla. Ok att den är lättast tekniskt, men den är kuperad och underlaget gjorde att inget kom gratis, man åkte liksom rutschkana i kvicksandsblandningen. Här började mina växlar tjorva ganska direkt. Kedjan hoppade ordentligt och låste sig, samtidigt låste det sig för mig i huvudet med hur jag skulle lösa det och jag stod still ett tag innan det klickade till och jag fick loss den.
Sista biten upp några få meter från mål går slingrande upp i slalombacken som starten ligger i, här hoppade kedjejävlen igen. Jag tog cykeln och sprang upp hoppade på och rullade in i mål utan att kunna trampa. Vackert.
Lerig som fasiken. Jag slutade som 6:a i Damer Elit. Första gången startande i den klassen. Jag hade hoppats på en snabbare tid men får vara nöjd.
J gjorde ett grymt bra lopp, Sara rockade som fan och allra bäst var nog ändå Mattias, Åsa, Viktor, Jonna och Emma.
Bilder från Åsa och Göran Johansson
