Hetsa inte kring mat och vikt

Är det något jag tycker du ska läsa idag, så är det det här (samma text nedan). En av mina bästa vänner har fått sina ord publicerade på SVD idag. Jag är stolt över att han vågar och att hans värderingar är, som alltid, samma som mina. Det är dags att vi gör något – och hur många gånger har vi inte sagt det.

Du, ärligt, livet är för kort för att minimera din prestation och minska din möjlighet att få ut det mesta och bästa för att du stirrar dig blind på fettprocent och alla andras okunskap.

Här är Mattias artikel – läs

”Jahadu, lite vinterfet minsann!” På det sättet låter det ofta i friidrottshallen när man kliver in efter den lilla julpausen man tar sig som friidrottare. När jag läste intervjun med Angelica Bengtsson i Expressen var det första som slog mig: mod. Att en de starkaste lysande stjärnor i friidrottens Sverige faktiskt vågar prata om den gigantiska rosa elefanten i rummet. Det var också det som stärkte mig att nu äntligen publicera den text jag så länge burit inom mig.

Svensk idrott och svensk friidrott i synnerhet ­lider av en sjuka, en sjuka som alla tänker på och viskar om men ingen ifrågasätter. Vikthets.

När jag började åka på resor med svenska landslaget för tio år sedan hade jag alltid och enbart en tanke angående mat: ät så mycket som möjligt och så bra som möjligt. När jag då som 19-åring bemöttes med kommentarer angående hur mycket jag åt blev jag tvärförbannad. INGEN skulle säga till mig hur mycket jag skulle äta. Kommentarerna kom därefter ganska snabbt från matbespisningspersonal i skolan där jag gick och bodde. Vi lever i ett samhälle där den första saken vi tar upp i lunchrummet är om vi ska äta ”det där”. Jag äter inte det där, jag äter bara det. Att samhällsklimatet smittar av sig även på friidrottare är ingen konstigt, vi är – även om vi försöker intala oss något annat inför varje tävling, inte övermänskliga.

I botten handlar det om, som det så ofta gör, dålig kunskap och dålig utbildning. De flesta friidrottstränare i Sverige har varken någon formell utbildning eller några speciella kunskapsområden utanför just friidrotten. Tränarna/ledarna försöker hitta lösningar som känns bra, som är känslomässigt rationella (något sådant finns såklart inte). Då vi konstant bombarderas med informationen om att vi ska se ut på ett visst sätt blir det då helt naturligt att börja ge input kring hur de aktiva bör ser ut och vad de bör stoppa i sig.

Tyvärr får detta såklart helt oöverblickbara konsekvenser, problemet sträcker sig hela vägen upp till den yttersta eliten och ned till 14-åringen som gör sin första klubbmatch i seniorsammanhang. Yttersta eliten tänker många då kanske, de har väl koll på allting i minsta detalj? Nej, så är det inte. Många av våra absolut största stjärnor är extremt ofta skadade och under en lång tid.

Jag vågar säga, utan att darra på manschetten, att ett flertal av landslagsaktiva tvingats avsluta sina karriärer på grund av de inte klarat av mathetsen som de utsatts för genom ledare/tränare som sedan överförts till en hets framför spegeln från dem själva. Jag har själv varit med i rum där både tjejer och killar har sagt inför mästerskap, ”jag vill bara äta, jag längtar tills säsongen är slut så jag får äta”.

Det är jobbigt att tävla i friidrott, alla resultat mäts alltid med samma premisser, man kan alltid jämföras med sig själv eller andra. Denna press är tillräcklig för att knäcka den bäste, men att också hela tiden tänka på att man inte ska äta blir ofta för mycket. Tyvärr finns problemet även nu, enligt min åsikt är flertalet av våra nuvarande långtidsskadade friidrottare ett direkt resultat att de inte äter tillräckligt. Visst, det finns ingen friidrottare som inte slimmar ner sig lite till mästerskapen, det är den sista lilla åtgärden när man tränat i 45 veckor för att förbereda sig på några få minuters prestation på en bestämd dag. Det är inte det jag försöker förneka eller ens förändra, men friidrotten måste ta tag i ett problem som faktiskt förföljer sina aktiva varje dag, vareviga morgon från oktober till augusti, när man ska iväg till träningen eller står framför spegeln i de minimala tävlingskläderna vi tävlar i. Precis detta berättar en modig Linus Thörnblad om i flera intervjuer, ett ägg till frukost och sedan iväg för att träna i två timmar.

Avslutningsvis är det absolut största problemet de tonåringar som blir utsatta för just denna sjukliga hets. I perioder med stor tillväxt blandat med dålig intag av energi kommer skadorna, en tydlig trend vi sett inom friidrotten en tid tillbaks. Förslitningsskador och psykisk utmattning vid 17 års ålder. Man kan i denna ålder börja träna ganska mycket, och jag tränade väldigt mycket. Men jag träffar nu hela tiden på friidrottare i övre tonåren som redan börjat peta i intaget av mat, trots att de tränar 5-6 gånger i veckan!

Detta kanske låter mycket, men som elitidrottare kan man träna betydligt mer. Man börjar alltså mathetsa långt innan man ens har börjat träna 40-50 procent av vad man kommer att göra som senior. Man gör alltså precis samma misstag som alla de som sitter vid lunchbordet på jobbet, man börja tänka på vad man äter istället för att ut och träna! Det – för att knyta ihop någon slags säck – beror på knasiga ideal och dålig kunskap. Som vanligt.

MATTIAS CLAESSON

friidrottare

PS. Jag åt pizza dagen innan jag tog EM-brons på 800 meter. DS.

[insert]spring-onsdagsintervaller-1[/insert]

8 Comments

  1. foodclean 22 maj, 2015at17:04

    Fan vilket bra inlägg.
    Har en lovande 17åring här hemma (makens son) som tävlar och tränar spjut. Han går friidrottsgymnasiet i Karlstad men han är den smala typen som lever på pizza, kebab och hamburgare. Så det är tvärtom, han behöver lära sig äta bra, näringsrik mat.
    Ska bli intressant att följa hans utveckling.
    Det är sorgligt att läsa att det är såhär i elitidrott. Unga människor sliter sönder sina kroppar p g a hård träning och för lite mat. Låter helt rubbat.

  2. Emmi - explorista.se 22 maj, 2015at17:41

    Så jävla bra inlägg, så värt att ta upp. Vi behöver mat. Alla behöver mat, bra mat. Bra mat för kroppen som innehåller fett, kolhydrater och proteiner i tillräckliga mängder. Vitaminer, mineraler, antioxidanter. Bra mat för huvudet – som en kanelbulle, sallad, chokladkaka eller pasta. Mat är ju bara mat, låt det vara så. Inga förbud, inga måsten, inget bra eller dåligt. Bara lagom – lagom av allt och lagom hela tiden.

  3. pernillabredolt 22 maj, 2015at18:46

    Jag spelade elitfotboll fram till jag gick ur gymnasiet. Redan då för 10 år sedan var ätandet på tapeten. Vi hade ett väldigt bra tränargäng och efter två träningar i veckan så hade vi taktikgenomgång och kvällsmat tillsammans och efter match på helgerna hade vi även ofta genomgång och gemensam måltid, visst jättebra syfte till ett gäng med massor av tjejer i 16-22 årsåldern men jag har aldrig gillat att äta lagad mat så dessa måltider var en stor pina för mig.

  4. EmmaS 22 maj, 2015at19:57

    Ja, jättebra. Hälsa och tacka! Jag skickade iväg min sextonåring till USA och han kom hem helt nedbruten ett år senare. Då hade han tränat 3-4 timmar om dagen, vilket säkert hade fungerat om han ätit. Men han levde på proteindrinkar och annan skit, och en dag bara vände det. När jag hämtade hem honom hade han (från en normalvikt) gått ned 20 kilo, tappat massvis av muskler och fått mängder av hjärnspöken. Njurarna hade slutat fungera och han hade 3% kroppsfett. Läkarna sa att han hade dött om han hade stannat några veckor till.

    Han fick hjälp på Ylab och i dag är han helt frisk. Han äter mycket och tränar gärna, lite lagom. Men han skulle aldrig i livet återvända till någon form av organiserad träning och tävling. Han vill inte ens gå till ett gym, utan föredrar att träna hemma, utan hets. Eller springa på egen hand.

    Och jag ska erkänna att jag är glad! Jag är glad att han hittat tillbaka till ett sunt förhållande till träning, men jag är också glad att han håller sig från träningsvärlden, för den är inte alltid sund för en osäker tonåring!

  5. Mari 23 maj, 2015at06:01

    Så sjukt bra. Ok att länka till på bloggen?

  6. Användarens profilbild jessica 23 maj, 2015at07:30

    Alltid ok Mari

  7. Marina 23 maj, 2015at14:57

    Så bra skrivet och viktigt att det tas upp. Trodde i min enfald att ni elitidrottare inte alltid hann med att äta det ni borde få i er under en dag. Jag har lärt mig något!!
    Jag jobbar då i andra ändan med barn och ungdomar med fetma. Där man får lära hela familjen ett sunt förhållningssätt till maten och hjälpa de att hitta glädjen i att röra på sig. Är alltid noga med att påpeka för barnet/ungdomen att de är unika och underbara personer. Man måste skilja på personen och dess hälsa.

  8. Rund är också en form! 25 maj, 2015at17:57

    Jag satt och läste just den här insändaren på hotellfrukosten i helgen! Riktigt bra skrivet!
    Viktigt att det tas upp.

Leave A Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *