När jag växte upp hade vi en gigantiskt och oerhört välskött trädgård. Min pappa spenderade timmar i den. Gräsmattan var exemplariskt mossfri och välklippt. Jag kan faktiskt minnas känslan av att springa ut barfota på den medans morgondaggen fortfarande låg kvar med små droppar på gräset. Och vet ni, jag förstod nog aldrig riktigt grejen – förrän nu. Det finns något magiskt lugnande för själen att påta i jorden och se ett frö gro och utvecklas till blomma. Tillfredsställande och lugnande. Som terapi för själen.

Ni vet själen som behöver utrymme att andas. Att fylla lungorna. Att läka sår som kanske dragits upp och hitta det fina och meningsfulla i valen som tar dig framåt i livet. Sådan terapi som ger dig kraft framåt.

 

 

 

 

 

 

 

1 Comment

  1. Emmi - explorista.se 13 juli, 2018 at 7:08

    Åhh, det är så himla härligt att bara gå runt och klippa lite här, fixa lite där. :) Just nu är trädgården dock på nivån att den får klara sig själv ett tag – vi bygger ju campervan & all tid efter jobbet går åt till byggandet! :) Men det är skönt på så sätt, man kan liksom låta den vara när man inte vill och då sköter den mer eller mindre sig själv.

Kommentera