Alfrida stormade in över vår halvö. Eftersom vi bor på på ett ”berg” och har havet runt om oss är vi ganska vana vid att när det stormar, då viner det rätt bra runt huset. Så när Alfrida dundrade in i tisdagskvällen tyckte vi att det blåste ordentligt men tänkte inte mer på det. Inte i heller när elen gick någon timme senare.
Att vi sedan skulle vara utan el i 48h hade vi inte räknat med för överhuvudtaget. Och när vi gick in på dag 2 utan el och fick beskedet att det eventuellt skulle ta en vecka innan den var tillbaka, blev jag lätt uppgiven. Vi sträckte ut en hand och fick många som tog den, tack älskade ni, och började försöka få till en lösning med ett dieselaggregat så vi kunde få igång vår vattenpump och i alla fall få vatten. Kaminen och stormköket hade jag kunnat levt med någon timme till men utan vatten så är livet väldigt komplicerat.
Lyckan någon timme innan vi var på väg och koppla upp aggregatet och strömmen gå inte beskriva.
Sårbara under några dygn sätter allt på sin spets, människan är liten.
Oj, det låter som ett par spännande dagar. Skönt att det löste sig och intressant ändå att uppleva och se hur utsatt man är och vad man har som fungerar och inte. Det är ändå skönt att veta att man har varma sovsäckar, gaskök, kamin och sånt som många andra inte har (och en campervan med dieselvärmare och toalett!) om det skulle bli ett riktigt oväder.
Jag har funderat mycket på det där med beredskapen. Ju mer eldrivna och bekväma vi blir desto mer sårbara. Dags att bli lite mer av en prepper kanske :)