Jag har haft en riktigt toklång sovmorgon. Ligger kvar i sängen och lyssnar på visslandet från snöröjarna uppe på taken runt omkring. Hör barn som drar pulkor på innergården. Snön dumpar från himmeln och jag drömmer om skidåkning. Doftar kaffe från köket.

Om två dagar är det julafton. Känns på någotvis väldigt konstigt och oförberett. Hela hösten har rusat förbi. Jag tycker julen är extremt härlig men i många fall också ganska hemsk. Det är få högtider som får människor att känna sig så ensamma eller otillräckliga. Jag har ofta en klump i magen när jag ser en bädd gjord av ett gammalt täcke, tidningar och annat som kan hålla värmen, i hörnan av som i går, Regeringsgatan. Eller farbrorn inne på Coop som inte kunde ta med sig hela matkassen hem (han kanske bara skulle hämta sin plånbok som Jaime sa eller något liknande, och kanske inte alls hade det knapert), ger mig en obehaglig klump i magen.

Eller den här känslan som landar som ett lätt obehag i mellangärdet. Känslan av att inte räcka till. Viljan av att vara alla tillags. Vilket istället orsakar att det som skulle ge ro i en tid som ska vara lugn och kärleksfull, ger motsatt effekt. Jag ser det hos många i min omgivning och ibland stundvis hos mig själv.

De där hemska armbågarna på Drottninggatan, inne på NK. Barnvagnar som rullar över mina fötter. Gnistrande bomull som faller från himmeln. Julmusik som dövas av sirener.

Men sen finns också värmen. Vänner och familj. Dignande  julbord. Doften av gran och glögg. Lyckan av att vara tillsammans.Tända ljus. Nötter i stora skålar. Julklappar som skapar leende på läppar.

Jag vill att vi stannar upp. Andas. Någonstans påminner oss själva om vad som gör oss lyckliga. Slår in det i en paket och ger det till oss själva. Som den viktigaste julklappen av dem alla.