Mjölksyratröskeln är något som det slängs hejvilt med i cykelsalar, löparspår och lite varstans och generellt tror jag att många tränare ich instruktörer inte har en aning om hur den känns.

Det här med att ”ta i” och känna sin kropp är ett ämne som jag inte tycker kan diskuteras för lite.

Jag ser överlag två olika beteende i cykelsalen både hos deltagare och instruktörer och är ganska övertygad om att det är mest frekvent förekommande att man antingen tar i för mycket eller är för bekväm och tar i för lite.
Väldigt få är duktiga på att coacha sina deltagare rätt och får dem att stressa sitt system mer än vad dom kanske är behövligt, istället för att få kvalité i den tiden de avsätter för att tex få en bättre bas.

Väldigt ofta ser jag för många grimasera för tidigt in på en tröskelintervall. Visst det är högst individuellt hur tränad kroppen är för att hantera mjölksyran, men jag tror att för många ligger för högt i intensitet och på så sätt inte får rätt referensramar för hur tex mjölksyratröskeln känns.
Vilket i sin tur gör att de inte tränar vad de tror de tränar utan något helt annat, och på så sätt inte förbättra sitt tröskelvärde. Dvs går på mjölksyratröskeln senare/på högre intensitet.

Många förknippar, är jag helt övertygad om, tröskeln med att det ska vara tokstumt i benen och andningen extremt andfådd. Har du den känslan är du säkert redan en bra bit förbi din tröskel. Stumheten i benen kommer av att koncentrationen mjölksyra ökar stegvis och miljön i muskeln blir surt, dvs PH-värdet sjunker. Ett lågt pH gör att enzymer inte fungerar lika effektivt och man blir därför snabbt trött. Ett lågt pH irriterar även fria nervändar i muskeln vilket ger smärta.

Mjölksyra förknippas ofta med något negativt men är egentligen helt fantastiskt. Kroppens sätt att få energi även under ansträngning där syreupptagningen inte räcker till.

Omvärdera mjölksyra och omvärdera hur du ser på ansträngning. Ganska garanterat tar du i för mycket när du ska träna din tröskel.

Bilden nedan är när jag bla testade mina tröskelar hos Mattias Reck.