Det har hänt mig någon gång förut. En gång när jag hade halsont och det inte fanns någon som kunde vicka, någon gång när klassen varit överbakad. Också idag. Att leda klassen från golvet.
En cykelklass alltså.
Klassen var överbokad eller felbokad eller vad som nu än hade hänt, så fanns det en cykel för lite. Mitt i namnuppropet efter bokningslistan, så slog det mig att oavsett så kunde jag inte lämna någon utan cykel, det hade liksom inte känts bra i hjärtat.
Så jag ställde in min cykel på första raden, hoppade av cykelskorna och körde igång klassen.
Det har varit en speciell situation förut, men var om möjligt ännu mer speciellt nu. Spårvagnshallarnas cykelsal är alltid upptänd, har ingen dörr och inget tak. Allt man gör i salen hörs i hela gymmet och syns väggarna är av glas. Så mao kändes det extremt lustig att stå i strumplästen med ett gäng cyklister framför sig.
Jag tackar gudarna att jag har så grymma deltagare som gillade läget direkt.
Jag minns när du körde på WC Vasastan och lånade ut din sadel till någon och körde hela klassen stående – du är mkt underhållande :)
Hahhaha ja just det. Det hade jag helt glömt. :)
Exakt samma sak hände mig en gång och det var typ mitt tredje pass som spinninginstruktör. Tur man hade fått så bra utbildning :)
jag skulle vilja köra en sådan klass, tror det kan vara kul. det kanske blir det nya!
Å bra att du kunde improvisera…då är man trygg i det man gör:)