Vissa dagar så blir liksom inget som man tänkt sig. Ni vet sådana dagar när man mest bara blir trött på sig själv. Vaknade och trodde Sven skulle ha bäddat in oss i snö. I vanlig ordning är jag på fredagar i Solna och tränar Nike och hade en inplanerad behandling direkt efter på Access Rehab. So far, so good. (peppar peppar och fan och hans moster och några till).

Efter behandlingen kastade jag mig i taxi för att hinna hem, rasta hundar och hinna äta innan jag skulle ta mig ut till Lidingö för helgens hotMojo-utbildning. Någonstans där, sket det sig. När jag vackert satt mig själv i taxin och den svängde precis in där jag bor, insåg jag att jag hade tappat… min plånbok.

Hade alltså ingen suck i världen att kunna betala taxin,ingen riktig susning om var jag tappat den, förutom någonstans nära Access Rehab och insåg att om jag var stressad innan, var detta inget som gjorde att jag kände att jag hade gott om tid.

Så jag ringde en av mina bästa vänner, Claesson, som likt en riddare i vit rustning körde för att möta mig och taxin vid AR och eventuellt lösa ut mig. När jag kom till Sveavägen och hoppade ur taxin för att leta efter min plånbok, hittade jag den fint på marken. Med allt i. Claesson skjutsade hem mig och försåg mig med mat och en massa bra energi. Världens bästa. Tack.

I bilen på väg ut till Lidingö insåg jag att jag hade slarvat bort plånboken, igen. Vad är sannolikheten liksom. Fast nu insåg jag så klart att den låg någonstans i lägenheten.

Summan av allt är att allt gått bra. Sven har dundrat in och bäddar Stockholm med snö. Jag har min plånbok och världens bästa vänner och har konstaterat att ibland blir det inte som man tänkt sig bara.