Våra ideal är snedvridna. Upp och ner. De äter sig in i vårt undermedvetna vare sig vi vill eller inte. Hur många dörrar vi än stänger för att hålla dem ute. Hur stadigt vi än står. Jag blir många gånger ledsen, frustrerade och uppgiven över att så många inte kan vara lyckliga. Lyckliga i den kropp som de bor i. Den kropp som bär dem genom livet.
Jag trillade över en snart ett år gammal kampanj mot matstörningar – som jag helt missat. Mot snedvridna ideal. “Photoshoppade” modeller visar hur modellerna i verkligheten skulle se ut om de var i samma proportioner som skisserna.
Inte konstigt att vi får det om bakfoten.
Jag önskar så att vi alla kunde stå stadigt. Rock hard.
Just vad jag behövde läsa idag när jag verkligen inte varit kompis med mitt “hus” den senaste tiden. Tack J!
Det här ska jag ta med mina tjejer i skolan. Nyttigt som få!
Anna – kramar om – jätte hårt.
Joanna – gör det. Kram.
Det här berörde mig starkt! Vad är det för ideal som egentligen sänds ut? Har en 12 årig dotter vars kompisar redan har börjat prata om vad man ska äta och inte. Vissa dricker bara vatten(!?) till frukost för att de inte vill bli tjocka och dessa tjejer är ju inte ens i närheten av övervikt! Önskar att det pratades mer om detta i skolorna. Man blir mörkrädd!
Åh vad jag blir ledsen av att läsa det Eva. Jag önskar så att alla både tjejer och killar kunde få älska och uppskatta sig själva.