Igår kväll låg jag med den där känslan i hela kroppen. Den som bara infinner sig efter långlopp. Typ växtvärk och konstant hungrig. Brännande i ansiktet efter solbadande.

Det var extremt osäkert om jag skulle starta och köra Lida Loop. Dels var jag osäker på min egen pepp och dels så var baksvingen på min mtb i paj. Vi lyckades fixa den sistnämnda och uppenbarligen den förstnämnda med. Körde diagonalen på lördagen, lekfullt och avslappnat med J och det kändes grymt kul. Banan verkade vara i toppskick. I princip snustorr. Mitt första Lida Loop, förra året kördes konstant spöregn och mindes inte att banan var så där kul. Där efter hopp och sprätt så kände jag – klart jag ville köra.

Solen sken ikapp med alla cyklister som vallfärdade till Lida Friluftsområde på söndagmorgon. Temperaturen skruvades upp och förhållandena var verkligen som natt och dag i jämförelse med förra året. Jag flämtade lite över värmen och är inte så förtjust när det blir tokvarmt.

Jag fick en katastrofstart, trassel med att komma i pedalerna (!!! vad hände där liksom) och sen föll någon framför mig i slalombacken och jag fick springa upp. Väldigt värdelöst. Såg nog mest toksur ut när jag kom upp för backen. Hoppade på Mr Race och hade halkat bak ordentligt. Men sen klippte det till och jag hade riktigt kul de första två looparna. 3:e loopen hamnade jag lite själv då och då och hade behövt gasa lite mer.

Jag lär mig saker varje race och har extremt mycket mer att lära och extremt mycket mer rutin att håva in. Framför allt i starten. Jag är lite för feg där helt enkelt. Jag susade i mål 30 min snabbare än i fjor och kammade hem en 6:e plats i ett väldigt starkt startfält i damelit. Det var hyfsat tajt mellan vissa placeringar i dam elit och jag tycker det är fasligt kul att sporten växer och att så många tjejer är fasligt grymma. Tack till fastracer32 för grymt teamwork ett tag under racet och TACK alla som hejade, ni värmer hela min själ.

[insert]

[/insert]

[insert]

[/insert]

[insert]

[/insert]