För två månader sedan förlorade jag min själsfrände, han som var den vackra sidan av mig. Det var mycket på vägen dit som egentligen gjordes fel av Albano Djursjukhus Bagarmossen, som numera också är en del av AniCura, men jag valde i samförstånd med J att se framåt och gå vidare och se mellan fingrarna. För att vi, när vi fick Zorros urna, skulle få ett fint avslut.
Zorro var den finaste varelsen, med så mycket villkorslös kärlek och tro på världen, min stora kärlek, mitt livs kärlek, min bäste vän, min själsfrände, han som jag inte kunde tänka mig en dag utan. Han har gått vid min sida hela mitt vuxna liv. Vi växte ihop. Blev en och samma själ. Han såg mig utvecklas genom livet och hjälpte mig på resan. Varje dag litade han blint på mig. Älskade mig och stod vid min sida. Han tog en skadeskjuten fyrbent själ, Rambo, som växt upp utan tilltro på människan under sina vingar och lärde honom få förtroende för oss – han gav honom livet.
Sedan den dagen när vi slutade höra hans tassar i lägenheten, har jag och J velat hedra honom. Sätta honom med utsikt över hela världen. Ge honom en fin plats att vila på och flyga ifrån. Vi hade tänkt oss att vi skulle ta hans aska till toppen av Årefjällen, kanske Sylarna eller Österlen och där – släppa hans själ fri.
I samma stund som vi lämnade djursjukhuset den dagen de släckte hans liv, väcktes ett litet orosmoln inom mig, som sedan har växt sig bultandes större och större.
1 1/2 år innan den dagen som högg mig som en kniv i hjärtat, började jag regelbundet åka med min fyrfotade kärlek till samma djursjukhus som jag nämner ovan, och bad också gång på gång om utredning, eftersom jag anade att något inte var som det skulle.
Upprepade tillfälle bad jag dem om hjälp under samma tidsperiod, jag envisades, men ingen djupare undersökning gjordes och allt jag fick till svar var att det var att allt var som det skulle.
Den 6 maj visade det sig att de hade missat att han var full av cancer. Den 6 maj samma dag som världen vändes upp och ner – lotsades vi in ett rum för avlivning och erbjöds näsdukar innan vi ens pratat med någon om hans tillstånd, utan att vi fått reda på att vi var tvungna att släcka hans liv. Utan att någon pratat med oss och gett oss besked. Där och då, vek min själ sig dubbel i smärta och chock.
Med tårarna sprutandes innan vi lämnade hans kropp, frågade jag upprepade gånger veterinären, för att försäkra mig, att jag verkligen skulle få han aska i en urna – veterinären försäkrade mig om att jag absolut skulle få det och att jag kunde räkna med 2-3 veckor innan de kontaktade oss för upphämtning av urnan. Hon sa också att vi kunde lämna allt där och då, så skulle hon lösa allt det praktiska. Jag frågade igen om det verkligen gick till så här och om det verkligen skulle bli ordnat, igen försäkrade hon oss om att hon ordnade allt det som behövdes och att vi skulle få hämta Zorros kvarlevor efter kremeringen.
Min oro växte och vi började regelbundet efter 2 veckor passerat, ringa ut och fråga om när vi skulle kunna hämta upp askan. Svaren vi fick var att det kunde “ta längre tid”, “de hade så mycket att göra” osv.
Idag, 8 veckor senare, ringde vi igen. Idag – kom sanningen fram.
Min oro, bekräftades och alla sår revs upp igen. Zorro har kremerats med en massa andra djur och hans aska är utspridd i Enköping – en stad vi inte har någon anknytning till.
Jag saknar ord. Jag vet inte var min ilska, sorg och uppgivenhet inför djursjukhusets vårdslöshet ska ta vägen.
Veterinären kunde inte möta oss idag när vi åkte dit i ett försök att få hem Zorro – vi visste inte då att hans aska redan var utspridd. Bränd, kremerad med andra djur.
Jag har en hemsk bild i huvudet av hur hans kropp slängts med andra djur i krematoriet. Hur någon som inte kände honom fick sprida ut hans aska, blandad med massa andra djur var matte och husse inte ville ta avsked. Hur hans och mitt band inte fick flätas samman igen i ett värdigt avslut.
Det finns så mycket jag skulle kunna säga och inte säga. Det får inte gå till så här.
[insert]
[/insert]
Men va?!! Nej fyfan säger jag bara!!! :O Jag förlorade min själsfrände för två veckor sen, och jag hade turen som hade underbara grannar som kunde begrava han åt mig. Men helvete jag förstår att du mår dåligt!! :( Jävla dåligt gjort av dem!!!
Jag beklagar verkligen. Har just nu hemma min kära elvaåriga hund som fått dödsdomen av veterinären. Vi vet att det bara kommer bli värre, ändå har vi inte hjärta att boka en tid. Jag kan bara ana hur ni känner. Kram
Jag helt ofattbart. Jag vet inte hur det kan få gå till så. Stockholms största djursjukhus.
Det är för jävligt! (ursäkta att jag svär) Så här får man bara inte göra. Skämmes tamme fan
Men fy fan vad vidrigt hanterat! Älskade Jessica, jag förstår att ditt hjärta blöder och jag vet inte vad jag ska säga. Sänder dig en stor kram. <3
Det var det värsta jag har hört! Fy, fasiken!
Skickar en varm varm kram.
Nä, fy fan vad dåligt! Skämmes på dem….
Så ledsen jag blir när jag läser detta… Verkligen fruktansvärt! En fullständigt oacceptabel hantering, och jag hoppas att de får veta det. Jag kan nog bara ana hur du känner och jag vill skicka en massa varma tankar till er. Stora kramar <3
Att detta skall få inträffa, saknar ord. Vill tacka dig Jessica, min kära dotter, att du skriver om detta. Detta är ju bara en sådan självklar sak som inte får hända och ansvariga måste ta sitt ansvar, men hur……? Detta går ju liksom inte att reparera, därför mycket viktigt att detta belyses både på Fb och i media. Många tankar o kramar. <3
jag beklagar er djupa sorg, och dessutom det här ofattbara till på köpet. var stark!! jag önskar dock att aftonbladet eller dylik tidning kunde skriva om er historia så att sverige får höra om detta och verkligen ta avstånd från den här kliniken, så att detta inte händer någon annan. lev väl! kramar hanna, finland
Nemen fy! Så får man inte behandla medmänniskor!
Jag vet inte vad jag ska säga… Det är en ytterligare bekräftelse på brist på empati som infekterar varje dag fler och fler som en elakartad virus! Verkligen hemskt vad de gjorde de där vidriga människorna! Jag beklagar sorgen!
Flera av kommentarerna här tolkar jag som att det är personalen som med avsikt gjort något elakt och dumt. ETT misstag har begåtts, tragiskt men dock ett misstag. Att kalla en vårdare vidrig pga ett misstag är vidrigt.
Att inte boka en avlivning bums när får besked om att ens 11-åriga hund är dödligt sjuk är också vidrigt, egoistiskt vidrigt.
Den personen som tog hand om Zorro på väg till hans sista vila gjorde det med all säkerhet inte lättvindigt och hanterade garanterat samtliga djur med respekt och vördnad.
Jag har all förståelse för att man mår dåligt och är frustrerad av sorg när man förlorar sitt husdjur, men en del av er som skrivit här behöver tänka lite längre än näsan räcker.
Jag beklagar sorgen Jessica. Min hund dog i september 13 och det strulade en del när vi lämnade in hans kropp för destruering, men det var misstag. mänskliga misstag.
Tack för din omtanke Micke och alla ni andra. Det är fruktansvärt och en begravning av en tvåbent livskamrat skulle aldrig ske utan dess anhöriga om det inte fanns någon rimlig anledning. Bagarmossen har gjort ett grovt fel som inte får ske – i detta fallet som var flera olika feltramp bör man ha så säkra system och rutiner att oavsett om en länk felar drabbas inte patient och anhöriga.
Hans själ finns någon annan stans, på en vacker plats -och den lämnade honom långt innan hans kropp blev till aska.
Kroppen är ett verktyg för att leva men kärleken och minnet lever i hans lilla hundsjäl, det kan ingen ta ifrån honom!
Styrkekramar till dig, J och Zorro.
Bedrövligt. BEDRÖVLIGT!!!!! stor kram
Tårarna kom direkt när jag läst igenom ditt inlägg. I februari fick jag avliva min bästa vän..också på grund av cancer :'( Ville inte lämna henne kvar på sjukhuset, vände flera gånger i dörren. För jag var så fruktansvärt rädd att jag inte skulle få tillbaka min älskling! Jag tror egentligen inte på kremering det känns fel när man inte vet vems aska man får hem. Jag ville ha med kroppen hem, eftersom de inte gick att gräva hemma så blev det ända alternativet. Var precis som dig livrädd..men dom skrev dubbla lappar på sjukhuset, jag ringde krematoriet så dom förklarade hur de skulle gå till. (Jämtland) Dom försäkrade mig igen att verkligen min hund bara skulle finnas i urnan. Jag hade tur och fick till slut hem mitt hjärta igen. Men jag lider verkligen med er så fruktansvärt mycket..de värsta som kan hända! Styrke kramar till er!
Mitt hjärta brister när jag läser din text. För jag vet hur det känns att lämna sitt djur helt ensam den här sista färden. Jag slängde mig i väg till djursjukhuset för att hämta hem dem för han skulle inte få stå där själv helt övergiven. Vi har grävt ner askan i vår trädgård. Ikväll kommer jag gå dit och prata med dem och be dem ta hand om Z o ge han sällskap o tröst. Stor kram!
Jag blir så ledsen av att läsa dina inlägg om Zorro, och nu detta. Så får det absolut inte gå till!
Frågan är, dvs om du har ork, att ta det vidare? Djursjukhuset och du har ett civilrättsligt avtal och det faktum att dom har gjort så fruktansvärt fel borde inte få gå förbi obemärkt.
Kram Jess!
Började gråta på spårvagnen när jag lästa detta. Som hundägare kan jag inte komma på ett värre sätt att bli behandlad!
Men fy vad fruktansvärt sorgligt. Tårarna stiger i ögonen varje gång jag läser om er förlust över Zorro.
Men det här var ju bara för hemskt. RESPEKTLÖST. Fy fan. Vilka idioter.
Jag blir ledsen när jag läser det som hänt och blir fylld av tårar!! Det ska inte behöva gå till så, ofattbart…
KRAMAR till dig Jessica!
Pingback:Snapshot | jessica claren
Pingback:Ovärdigt slut | jessica claren
Pingback:Höstlistan | jessica claren