Är det något jag tycker du ska läsa idag, så är det det här (samma text nedan). En av mina bästa vänner har fått sina ord publicerade på SVD idag. Jag är stolt över att han vågar och att hans värderingar är, som alltid, samma som mina. Det är dags att vi gör något – och hur många gånger har vi inte sagt det.

Du, ärligt, livet är för kort för att minimera din prestation och minska din möjlighet att få ut det mesta och bästa för att du stirrar dig blind på fettprocent och alla andras okunskap.

Här är Mattias artikel – läs

”Jahadu, lite vinterfet minsann!” På det sättet låter det ofta i friidrottshallen när man kliver in efter den lilla julpausen man tar sig som friidrottare. När jag läste intervjun med Angelica Bengtsson i Expressen var det första som slog mig: mod. Att en de starkaste lysande stjärnor i friidrottens Sverige faktiskt vågar prata om den gigantiska rosa elefanten i rummet. Det var också det som stärkte mig att nu äntligen publicera den text jag så länge burit inom mig.

Svensk idrott och svensk friidrott i synnerhet ­lider av en sjuka, en sjuka som alla tänker på och viskar om men ingen ifrågasätter. Vikthets.

När jag började åka på resor med svenska landslaget för tio år sedan hade jag alltid och enbart en tanke angående mat: ät så mycket som möjligt och så bra som möjligt. När jag då som 19-åring bemöttes med kommentarer angående hur mycket jag åt blev jag tvärförbannad. INGEN skulle säga till mig hur mycket jag skulle äta. Kommentarerna kom därefter ganska snabbt från matbespisningspersonal i skolan där jag gick och bodde. Vi lever i ett samhälle där den första saken vi tar upp i lunchrummet är om vi ska äta ”det där”. Jag äter inte det där, jag äter bara det. Att samhällsklimatet smittar av sig även på friidrottare är ingen konstigt, vi är – även om vi försöker intala oss något annat inför varje tävling, inte övermänskliga.

I botten handlar det om, som det så ofta gör, dålig kunskap och dålig utbildning. De flesta friidrottstränare i Sverige har varken någon formell utbildning eller några speciella kunskapsområden utanför just friidrotten. Tränarna/ledarna försöker hitta lösningar som känns bra, som är känslomässigt rationella (något sådant finns såklart inte). Då vi konstant bombarderas med informationen om att vi ska se ut på ett visst sätt blir det då helt naturligt att börja ge input kring hur de aktiva bör ser ut och vad de bör stoppa i sig.

Tyvärr får detta såklart helt oöverblickbara konsekvenser, problemet sträcker sig hela vägen upp till den yttersta eliten och ned till 14-åringen som gör sin första klubbmatch i seniorsammanhang. Yttersta eliten tänker många då kanske, de har väl koll på allting i minsta detalj? Nej, så är det inte. Många av våra absolut största stjärnor är extremt ofta skadade och under en lång tid.

Jag vågar säga, utan att darra på manschetten, att ett flertal av landslagsaktiva tvingats avsluta sina karriärer på grund av de inte klarat av mathetsen som de utsatts för genom ledare/tränare som sedan överförts till en hets framför spegeln från dem själva. Jag har själv varit med i rum där både tjejer och killar har sagt inför mästerskap, ”jag vill bara äta, jag längtar tills säsongen är slut så jag får äta”.

Det är jobbigt att tävla i friidrott, alla resultat mäts alltid med samma premisser, man kan alltid jämföras med sig själv eller andra. Denna press är tillräcklig för att knäcka den bäste, men att också hela tiden tänka på att man inte ska äta blir ofta för mycket. Tyvärr finns problemet även nu, enligt min åsikt är flertalet av våra nuvarande långtidsskadade friidrottare ett direkt resultat att de inte äter tillräckligt. Visst, det finns ingen friidrottare som inte slimmar ner sig lite till mästerskapen, det är den sista lilla åtgärden när man tränat i 45 veckor för att förbereda sig på några få minuters prestation på en bestämd dag. Det är inte det jag försöker förneka eller ens förändra, men friidrotten måste ta tag i ett problem som faktiskt förföljer sina aktiva varje dag, vareviga morgon från oktober till augusti, när man ska iväg till träningen eller står framför spegeln i de minimala tävlingskläderna vi tävlar i. Precis detta berättar en modig Linus Thörnblad om i flera intervjuer, ett ägg till frukost och sedan iväg för att träna i två timmar.

Avslutningsvis är det absolut största problemet de tonåringar som blir utsatta för just denna sjukliga hets. I perioder med stor tillväxt blandat med dålig intag av energi kommer skadorna, en tydlig trend vi sett inom friidrotten en tid tillbaks. Förslitningsskador och psykisk utmattning vid 17 års ålder. Man kan i denna ålder börja träna ganska mycket, och jag tränade väldigt mycket. Men jag träffar nu hela tiden på friidrottare i övre tonåren som redan börjat peta i intaget av mat, trots att de tränar 5-6 gånger i veckan!

Detta kanske låter mycket, men som elitidrottare kan man träna betydligt mer. Man börjar alltså mathetsa långt innan man ens har börjat träna 40-50 procent av vad man kommer att göra som senior. Man gör alltså precis samma misstag som alla de som sitter vid lunchbordet på jobbet, man börja tänka på vad man äter istället för att ut och träna! Det – för att knyta ihop någon slags säck – beror på knasiga ideal och dålig kunskap. Som vanligt.

MATTIAS CLAESSON

friidrottare

PS. Jag åt pizza dagen innan jag tog EM-brons på 800 meter. DS.

[insert][/insert]