Pang sa det så fick jag värsta dunderförkylningen och tokigt ont i halsen. Lördagen spenderades raklång med intervaller mellan sängen och soffan, förutom snabbesöket på Paradiset.
Försökte att inte bli bitter eller sura, utan istället hoppades på ett mirakel (och hur ofta händer det egentligen i sådana här sammanhang) – att jag skulle vakna pigg som en mört på söndagens raceday.
Jag vaknade istället med förkylningens peak på söndagen och fick uppgivet och besviket se Jaime göra sig tävlingsredo och åka iväg till Lida och själv stanna hemma.
Jag tycker Lida är en galet kul tävling och gillar att det finns mer tekniska partier än på många av våra långlopp och hade verkligen sett framemot att starta. Hejar också på att arrangörerna sett till att damelit fick egen start, vilket jag verkligen hoppas alla andra tar efter.
Det blev med andra ord inget race och jag ligger fortfarande förkyld, bättre men förkyld. Jag har (peppar, peppar) – inte varit sjuk under vintern, någon liten släng hit och dit men inte riktigt dunderdålig och så himla typiskt att det ska komma nu. Åh andra sidan, så är det verkligen inget jag kan påverka och måste bara rida ut stormen.
[insert]
[/insert]
Men blä så tråkigt :( Krya!
ja såååå trist – tack för pepp fina du!
Krya på dig! Du får njuta av vilodagar, böcker, filmer och choklad och se fram emot träningen när du är frisk!
Tack Emmi – ska verkligen försöka även om det är så himla himla svårt.
Så typiskt att det alltid (?) kommer massa virus och annat när man har planerat roliga saker och/eller lopp. Vad är oddsen? (Eller är det så att man kommer ihåg de där sjukdomarna mest). Hehe! ;-) Massor av krya på dig!
Kram M
Ja men det kanske det är så det är liksom – att man kommer ihåg dem som mest! Tack för krya på!
Så typiskt! Krya på!
ja så himla himla typiskt. Tack för krya!