Det finns människor som jag har i mitt liv som gör mig överlycklig genom ett enda sms. Den här tjejen är en sådan. Hon undrade om jag ville cykla en långtur ut till Drömkåken idag och det ville jag så klart.

Väderprognosen visade sol, men när vi möttes upp vid Åkersberga, hängde molnen blytunga. Ganska snabbt kom solen fram och jag och Emelie fick slita av oss våra ärmvärmare.

Det var sådär galet vackert. Böljande vägar genom drömlandskap. Sädesfält som lyste lilablå av blommande blåklint, rävungar som myste på värmen från asfalten. Gnistrande sjövatten och ännu mer böljande väg. Nästan sådär bra att man måste nypa sig själv, men också så bra att själen tog några lyckoskutt. Den känslan, den är oslagbar.

Efter 7,5 mil nådde vi Drömkåken. Mitt ute i ingenstans (exakt adress är Roslagsvägen 370 (fd. Sättraby 159). Drömkåken är som ett dockhus – fyllt av kitsch och färg. Och fika – till och med glutenfri sådan.

Jag har hört om vägarna norr om Stockholm, att de ska vara exceptionellt fina att cykla på – och nu vet jag att det är så.

[insert][/insert]

[insert][/insert]

[insert] [/insert]

[insert][/insert]

[insert][/insert]