Skaka om dig själv. Gnugga ögonen och sedan öppna dem. Du är vacker. Perfekt. Helt fantastisk faktiskt och har alltid varit det –  alltid. Oavsett hur livet formar dig så duger du alltid. Din kropp och du är värda att älskas varje dag och inte olyckligt önska att du var och såg ut på något annat sätt.

Kroppen är en helt otrolig sak som alltid gör sitt bästa till att försöka anpassa sig till livet och vad vi väljer att utsätta den för. Den gör sitt bästa med de förutsättningarna vi ger den.

Ibland tar det tid att lära sig älska den kropp man lever med hela livet. Tyvärr. För vissa kommer det naturligt och för vissa händer det tragiskt nog aldrig.
Vår kropp är ett arv av generationer innan oss och den finns där för dig och för din själ att bo i. Hur den än ser ut. Den är ditt verktyg genom livet och din bästa kompis om du väljer att ge den snälla och peppande tankar.

Vissa kroppar är bra på olika saker och det är det som är så himla fantastiskt. Det som är så sorgligt är att vi så länge i vårt sociala arv försökt likrikta mångfalden och tyvärr så himla dumdristigt påverkats av det i vår kommunikation till varann. Vi har skapat ideal som inte någonstans stärker vår självkänsla eller får oss att lyckligt och uppriktigt säga att vi är nöjda med oss själva.

Alldeles för ofta väljer vi att jämföra oss med andra och andras styrkor och glömmer att alla har bättre och sämre sidor. Ingen är genuint perfekt i alla lägen i livet – däremot är du det bästa du kan var med de egenskaper du har.

Det är så himla lustigt att vi oftast aldrig är nöjda just där vi står i nuet utan ganska ofta, typ nästan jämt, vill identifiera oss med någon/något annat som vi i någon tankevurpa satt upp som ett ideal att sträva efter och därmed också kanske förminskat det som finns på insidan av dig själv istället för att lyfta fram det och slå dig själv på bröstet, lycklig över det du är.

Det är också ledsamt att det ofta ska ta några tankevurpor och en halv livstid innan vi kanske någonstans kommer tillfreds med oss själva.

Jag tänker så här att vi alla kan på något sätt hjälpa varann att se det stora i att vara just oss själva på det sättet som vi är just nu, inte hur vi önskar att det var, genom att faktiskt rannsaka hur vi kommunicerar och använder olika flöden.

Både som medmänniska och för att göra en skillnad. För det bättre för alla.