Jag är nog född med min nyfikenhet – jag har förvaltat den, gett den näring och format den genom livet och någonstans från den är jag ganska övertygad om att min förmåga att se lösningar istället för problem kommer från den. Jag tror verkligen att det alltid finns en lösning. Jag ger mig sällan förrän jag har format en väg hem till vad får mitt eget hjärta att slå mjukare igen.

Jag hade ett möte med en av mina partners igår och vill delge er en jätte fin och tänkvärd sak vi pratade om. Det finns ingen mening, faktiskt, att irriterar sig på saker som inte blir som man tänkt sig – i vilken situation det än gäller. Det är som det är och man behöver inte gilla läget jämt, men lära sig att förhålla sig till att det inte alltid blir som man tänk för att istället kunna få rätt energi att gå vidare. Att mogna in i omständigheterna runt omkring dig. Att bli irriterad på en kollega eller vad det nu kan vara – föder sällan något kreativt och bättre.

Inte alltid så himla lätt. Visst tusan kan jag gå och vara småirriterad ibland, men de gånger jag istället bara accepterar att det blev på ett annat sätt – har jag snabbare en ny lösning och mår bättre.

Hur brukar du tänka?