På 3100 möh startade vi idag. När vi transporterade oss själva och cyklar upp till starten, började alla ställa sig lite smått fundersamma till att vi skulle ta oss ned för den “nya” bansträckningen på prologen på… xccyklar.

Men vi tar det från början. Dagen startade på värsta tänkbara sätt. Jag hade fått i mig förmodligen gluten eller något annat riktigt dåligt, och fick spendera morgonen på toaletten. Jag kom ut en bra stund senare alldeles skakig och totalt tömd på energi. Eftersom magen var i ordentligt upplösningstillstånd , vågade jag inte äta något. Vi köpte en banan, som jag fick i mig en stund innan start.

Det är ett litet gäng svenskar här nere – Magnus och Henrik, Anna och Christian och en till svensk som jag ännu inte träffat. De förstnämnda slog vi följe med upp till starten. Ju högre upp vi kom, desto mer undrade jag vad det egentligen är Jaime signat upp oss på. Många hade under gårdagen berättat för oss att bansträckningen på prologen är ordentligt stökig. Jag har valt att inte lyssna så mycket, utan istället tänkt att jag måste bilda mig en egen uppfattning. Det kändes hur som lite tokigt att starta högst däruppe från en cross country cykel och inte en downhillcykel. Med en banan i magen, massage på benen som alla i startfållan fick – rullade jag och Jaime iväg. Grusen på berget är torr och l ö s, med andra ord är det ordentligt halt. Det jag upptäcker, med mina nya bromsskivor och bromsklossar är att de inte hunnit bli riktigt inkörda, fast jag slet med det igår. Och skriker till Jaime att “jag tycker att det kan vara bra att veta att mina bromsar tar fan inte riktigt”.

De hade varnat för sylvassa stenar på stigarna som är satta som kanaler för att smältvatten ska rinna undan och att man gör klokt i att lyfta cykeln över dem. De var många och det gällde att hålla koll och se till att minimera chansen till punka. Efter en första liten bit ned från start, en sväng och en sväng till, blev det ordentligt stökigt. Så stökigt att jag nästan fnissade. Jag gjorde förmodligen en av mina sämsta nedförskörningar där och då, blev trött av att bromsa så förbaskat mycket och bad om ursäkt till cykeln för att jag utsatte den och dämparna för ganska hårt jobb. Vi tog oss ned till första lite flackare partiet och fick andas ut för att sedan ganska snabbt påbörja en lång klättring upp.

Vad jag varit rädd för och inte kunnat påverka nämnbart, med tanke på att vi kom ned bara en dag innan start, var att vänja mig vid höjden. I klättringen fick jag ordentliga problem med att andas. Jag var absolut inte trött i benen, men fick inte luft. Som ett ordentligt astmaanfall. Vet att jag hade det för många år sedan och har känt av det ibland – men aldrig någonsin så här illa (note toself: måste kolla upp det där). Vi var tvungna att stanna och jag kipade efter andan ordentligt. Jag är envis som ett bi och började gå – fick en ny attack och Jaime tvingade mig att stanna igen. Vi blev omåkta och medan jag stod där och inte kunde andas, svor jag som ett bi inom mig. Jag slängde mig upp på cykeln och började trampa igen. Och fick en ny attack. Efter den attacken hade lugnat ned sig kunde vi äntligen köra på igen och ju lägre ned vi kom desto piggare blev jag. Allra piggast blev jag när vi körde i den sista biten med både hopp och switchbacks – så galet kul och flowigt.

Vi tog oss i mål och hoppas på att kunna prestera bättre imorrn. Vi ska inte upp på lika hög höjd och jag hoppas att kroppen samarbetar lite bättre då helt enkelt.

Jaime är som vanligt grym och stabil. Han flög över styret på ett ställe men var snabbt uppe på sadeln igen och har ett fint skrapsår på smalbenet.

Imorrn startar vi vid 8-snåret. Vi har 95 km framför oss och 2900 höjdmeter totalt.