Jag har varit en sväng och jobbat på västkusten och blivit lite lycklig över att se att Pressbyrån har glutenfria frallor – även om jag nu inte köpte någon, så gör tanken på att det finns mer och fler alternativ för oss intoleranta och glutenkänsliga, glad.

Efter jobb och möten så passade på att svänga inom min eminenta och fantastiska coach och förmodligen en av de bästa där finns i sitt slag, Mattias Reck. Tänkte att vi också kunde passa på och göra ett tröskeltest – jag vet att det hänt mycket i benen och ville ha det svart på vitt. Ibland blir det dock inte riktigt som man tänkt sig. Och vet ni,  jag tycker att det är viktigt att faktiskt visa det också. Det är inte alltid tipp topp och en dans på rosor. Eller en rak linje framåt. Det är lätt att man uppfattar det så när man susar igenom blogginlägg efter blogginlägg eller olika flöden. Det är lätt att man får en rosaskimrande uppfattning.

Jag var sur i benen när jag prommerade från bussen till Reck, men tänkte att det ändå inte skulle göra så fasligt mycket. Började fundera på varför de var helt sega och tänkte att va fan, ganska osmart och ha träningsvärk inför ett test, men slog bort det.

Det jag inte tänkt på var att jag missuppfattat vad jag skulle träna dagen innan och egentligen inte bara var sur utan hade rätt bra med träningsvärk också. Jo, alltså det var så – att jag var tung – i benen. Jag surrade igenom uppvärmningen med Reck och sedan körde vi igång. Och ja – jag var ganska rökt. Pulsen kom inte upp och benen var toksura.

Testet går inte till arkiven – det raderas, jag svor och har surat. Ja, vi får göra om det helt enkelt.