Tusen tack för alla hejarop på mina inlägg här, facebook och Instagram angående Scott. Det känns himla himla roligt och frågorna är många så ställ dem i kommentarerna så samlar jag upp och svarar i ett separat inlägg.

Igår – när jag var ute på mitt långpass med en och en annan podd i öronen och omfamnades av den något bistra och kyliga vinden och ett vilande landskap, funderade jag rätt mycket på allt möjligt. Oftast så löser jag rätt många världsproblem när jag kör lågintensiva pass. I alla fall brukar det mesta klarna och jag brukar kunna få lite perspektiv på saker och ting.

Jag funderade på hur mycket vi alla jämför oss med varandra och hur svårt det ibland kan vara att faktiskt utgå ifrån sig själv i sina värderingar av just sig själv.  Onödigt dumt att inte prioritera sin egen hälsa främst. Och hälsa är inte bara de där träningstimmarna på kontot utan även det som får dig att orka möta andra med ett leende. Släppa förbi någon stressad själ i kön, mötta tiggarens blick utan för mataffären och säga till någon   att du tycker om dem och att förstå att den där kollegan som är så olik dig också har styrkor –  för vet du, kan man inte göra allt det där, så spelar det ingen roll i slutändan hur snabbt du springer.

Det tar såklart ett tag att hitta rätt balans och ibland går det bättre och lättare att säga ja och nej till rätt saker.

Men ibland när det är sådär magiskt stilla på halvön och skymningen sänker sig och bäddar in allt i ett gyllene ljus så blir det lite enklare att i alla fall träna mig själv till att göra rätt prioriteringar.