För tre år sedan skrev jag ett inlägg till kroppen. Ett litet kärleksbrev. Jag tycker att du ska göra detsamma, att påminna dig själv just idag, att du är ju så galet bra precis som du är.

Hej Kroppen

Du har varit min stöttepelare genom livet och jag är lite ledsen att jag inte uppskattat dig och faktiskt gett dig tillbaka lika mycket som du gett mig. Utan istället har jag ibland önskat att du var någon annans. Sorgligt det där, nu när jag ser tillbaka på hur himla mycket fint vi upplevt tillsammans. Hur vi kämpat i mot- och medvind. Hur du gång på gång växt med alla utmaningar jag kastat din väg och blivit starkare och uthålligare. Vilken grej egentligen!

Du har tagit mig genom 39 år och jag har ibland tittat på dig med ouppskattade blickar. Förlåt.

Jag har låtit mig påverkats av andra i min värdering av dig. Av ideal som inte gör dig eller mig rättvisa och jag är ledsen för det.

Jag är glad att jag idag uppskattar dig och inte värderar dig efter normer som inte gör någon kvinna starkare eller lyckligare. Men tycker det är sorgligt att det tog så lång tid och så många tankevurpor innan vi stod här hand i hand. På riktigt.

Du kroppen, fasiken vad bra du är. Tack för att ditt hjärta, ben och lungor gör mig urstark. För att du ibland säger till mig när det är dags att ta det lugnt och huvudet vill mer. Att du kan springa, cykla, dansa (även om jag inte alltid tycker att vi gör det där så bra).

Vi har så himla många äventyr kvar tillsammans och jag lovar – att verkligen aldrig tänka nedlåtande om dig igen. Verkligen. Jag vet att det börjar där. Att jag är snäll i mina tankar om vad vi kan göra tillsammans. En snäll tanke till dig och vi kan göra underverk.