Att gå utanför min comfort zone är jag ganska bra på. Och ganska dålig. Faktiskt. Jag har haft en tokigt utmanande tävlingssäsong med utmaningar uppradade på kö framför mig. 

Jag har haft nyckelben ur led, spricka i handleden, astmadiagnos och b-vitaminbrist, lite uppslagna och sydda kroppsdelar osv. MEN viktigt, det är en del av sporten. 

Så eftersom jag lite snopet blivit “bestulen” på många tävlingar så bestämde jag mig för att i lördags ställa upp och kära Uppsalacrossen. På min helt nya – läs HELT nya – cross. Vilket å innebär att jag inte cyklat en meter på den, eller någon annan cross för den delen i heller, i år. 

Jag har verkligen aldrig, aldrig tävlat cross. Inte sprungit över ett enda hinder, jo en gång förra året. Med andra ord – helt grön, på cross. Så grön, jättegrön, att jag innan start tog tag i kommisarien Milla (underbar kvinna) och frågade helt enkelt “hur det gick till”.

Men man kan tävla bara för att det är kul. Och det var askul. Långdistansare som jag är kom jag igång lagom till målgång. Orutinerad som jag är hade jag galen utväxling. Lär styra upp det till nästa gång. För det blir fler gånger. 

Lika viktigt som det är att stanna upp ibland är det att kunna göra saker utanför din komfortzon – helt utan krav eller viktigare, förväntningar från dig själv PÅ dig själv. 

Kravlöst. Att tävla cross för mig är på kul.