Gårdagen var klasslös, tack Pablo för hjälpen, då jag var på en tränngsbloggträff på Löplabbet. Det är alltid kul att mingla och för mig är det ett paradis att gå runt bland en massa snygga grejor.

Jag träffade för första gången ÄtaTränaKämpa och hey vilken tjej! Övertalade Ella att köpa ett par Nike Running tights som jag har själv (hon var inte så svårövertalad) med mitt motto “de här är jag värd” och var “tvungen” att köpa ett par med, mest för att de var blå och min garderob svämmar över i inte oväntat, rosa.

Jag har länge behövt en grym ryggsäck att springa i då samtliga av de som finns hos fr Clarén orsakar skavsår och studsar som en jojo på ryggen. Med tacksam rabatt så införskaffade jag en multisport rygga från Haglöfs, som satt som ett smäck med ett härligt avlastande elastiskt och brett midjeband (mirakulöst härligt) som förflyttar belastningen av ryggans tyngd till midjan.

Landslagslöparen på 1500 meter och hinder, Daniel Lundgren, hade en föreläsning. Han verkar störtskön… men borde få in mer funktionell styrka, rörlighetsträning och vila i sitt träningsprogram… Gammal löpare som jag är kände jag igen mig i hans träningsprogram och pulsering genom året… men saknade styrka och funktionalitet. Samtidigt så är det ju så att bara för att det generellt fungerar för alla kanske just Daniel är en löpare som behöver oavbruten löpträning och mindre vila för att nå de mål han har. Vi är alla olika och jämföra en elitiatlet på landslagsnivå med sig själv och en “vanlig” Svensson är bara idiotiskt. De har sin idrott som yrke och balanserar ständigt på en hårfin linje av för mycket träning för att kunna ligga på den nivå som de vill.

Daniels personliga rekord på 1000 meter är 2’36. Känns så sjukt overkligt.