I have thunder thighs

and that is a compliment

because they are strong

and toned

and muscular

and though they are unwelcome

in petite section

they are cheered on in marathons.

fifty years from now

i’ll bounce a grandchild on my thunder thighs

and then i’ll go out for a run

Temperaturen har landat på strax över 30 grader. Det är galet varmt och jag frustar som aldrig förr och tackar gudarna för de underbara brisarna som sveper över Stockholm.

Jag tror att det jobbigaste för mig när det är så här galet varmt är, förutom att jag sväller upp som en “padda”, att jag inte kan träna som vanligt. Jag måste vänta in skymningen eller upp tidigt och avverka några km i gryningen.

Så igår inväntade jag skymningen och det faktum att temperaturen skulle droppa några grader och stack sedan ut. Utan att veta hur kroppen skulle kännas. Den borde vara pigg efter två vilodagar. Jag hade faktiskt ingen större plan på hur jag skulle springa eller hur långt. Efter några löpsteg bestämde  jag mig för en kortare distans och tempo. Sagt och gjort, 5 km i tempo. Därefter stopp och sedan lugnare löpning hem de sista 2 km. Förutom några stopp vid rödljus samt några ofrivilliga måltider med småknott, gick det bra. Om man räknar bort stoppen som drog ner totaltiden snittade jag ungefär 4 min/km.

Det som slog mig var att jag enbart mötte kvinnliga löpare. Jag startade alltså 22.15  och det är många, uppenbarligen som vågar ge sig ut så sent.  Det känns på ett sätt sunt samtidigt som jag själv inte kunde vara annat än lite rädd under vissa partier som jag sprang. Min fråga är, hur kan vi göra kvällslöpning mer säkert?

Psst… man kan inget annat än älska Nike för den här underbara copyn.