Lördagen den 4 maj. Klockan ringer. Fjärilar i magen och 2° grader ute i maj. Huvudet är blankt. Jag hade ingen som helst föraning om att just den här dagen tillsammans med söndagen skulle vara en dag, en hel helg där hela laget – ALLA 9, gjorde avtryck över hela CykelSverige. Där hela She Rides som community tillsammans verkligen förtydligade ordet tillsammans. Vilken helg!

Min team mate Hanna har skrivit en rapport på Teamets blogg med pay offen “en pallplats till laget” och det är det som helgens lopp resulterade i på Lidingöloppet MTB 2019. En pallplats till laget.

Inne på samma blog har Sara berättat om 3 dagars race i Norge. På Elnas blogg hittar du sammanfattningen om hennes inspirationshelg på Isaberg och inne på She Rides på FB finns massa pepp från alla träningspass i helgen.

Bilder nedan från Otto Norin och Cykelkanalen.

Det är säsongens första race och långlopp för många. Luften är krispig och full av förväntan. I startfållan finns över 50 startande damer i tävlingsklass. Över 50! Sporten växer så det knakar. I startfållan är She Rides CK representerade med 25% av alla startande damer. Så himla sanslöst oslagbart mäktigt och jag känner mig omtumlad av känslor av stolthet och får nästan rysningar över vad vi tillsammans skapar. Vi är många utanför och inom She Rides som jobbat för att få sporten att växa och bättre tävlingsförhållande.

Lidingöloppet MTB är en folkfest och startskottet i Sverige för långloppsäsongen. Många vill vara på plats och väcka ben från vintervilan. Arrangemanget är proffsigt och lyhört. De har lyssnat och gett oss en damtävling med separat damstart och effekten av att man vågat visas efter ett års uthållighet med antalet startande damer. Stort tack till Lidingöloppet för att ni vill och vågar göra skillnad. Jag tror att alla vi damer instämmer i ett stor tack. Jag hoppas att alla arrangörer inspireras och vågar följa efter.

Start. 12:07 i PM – korrigerad till 12:09. Pang, starten går. Vi har en masterbil framför oss. Omedelbart efter att starten gått är det en crash som drar ned Hanna Bergman. Tack och lov verkade det som att Hanna och alla andra klarade sig ok.

Urstarka Åsa Erlandsson tar taktpinnen uppför startbacken och in mot Bosön. Där i den förbannade lilla branten med lösgrus blir jag trängd och får göra krabbgång upp, ingen vacker syn men nog en ganska rolig sådan. Åsa, Jennie, Emmy och Hanna som makalöst tagit sig tillbaka, seglar i väg och jag tillsammans med Sandra landar i en andraklunga som Hanna ansluter till. Och där är vi, vi tre.

Vi börjar snurra. Driver varandra och peppar varandra att hålla farten uppe. Vi har ett avstånd framåt som varierar mellan 30 sekunder och 1 minut. Vid järnvägspassagen står Åsa som kraschat in i en vägbom och samtidigt fått punka. Tack för att hon också, under omständigheterna är ok.

Allt kan hända under ett lopp. Och nu har vi helt plötsligt bara Jennie och Emmy framför oss.

Vi ångar på i alla små stötiga backar och fokuserar på att hålla oss samman och fortsatt hög fart.

Helt plötsligt får vi rapport på att vi leder och vi alla tre säger tack, men det stämmer inte. Samtidigt som en sovande funktionär missar att visa vägen och jag kör fel och hamnar på och bokstavligen i en lekplats, kommer Emmy och Jennie dundrandes. De hade med kört fel och var mycket riktigt bakom oss. De lyckas jaga ikapp oss snabbt och vi får inte deras hjul och ordningen är tillbaka till hur den var inledningsvis. Jennie och Emmy i täten och vi jagandes bakom.

När vi rullar över Grönstabacken sista gången inser vi att det kommer hålla. Vi har placering 3,4 och 5 om vi håller oss i schack. Vi bestämmer att vi ska in på upploppet tillsammans. Vi har gjort det här tillsammans och ska avsluta det så. Vi bestämmer att vi får dra igång en spurt genom kurvan in mot upploppet och där trycker vi till, jag lite extra och tar 3:e platsen. Även om jag knep den så gjorde vi det här som lag. Tillsammans. Med allt från vår fina lagkörning, till Felicias langning, Sues och Marikas starka körning bakom oss.

Tillsammans är vi starkare. Så är det.

• 

•