I söndags stod vi 5 stycken från Team She Rides på startlinjen i Uppsala – Ingrid, Felicia, Hanna och Marika. Bansträckningen i Uppsala är helt fantastisk rolig och det är helt otroligt att man mitt i Uppsala har lyckats få till single tracks, gruspartier och variation med råge, 2 loopar på samma bana och en pampig målgång vid slottet.
De gånger som jag har kört innan har det varit en blandad start. Så även i fjor. 2018 kom jag drygt 500 m innan smällen var faktum. Under året som varit har jag haft en fin och konstruktiv dialog med arrangören av Pearl Izumi MTB, Morgan. Och jag är så glad nu, när jag sitter här efter att ha kört årets upplaga, att berätta att vi gjorde det – vi fick till en fantastiskt säker tävling för alla klasser med en separat damstart för att kunna ge oss rätt förutsättningar (läs mer här ).
Fjärilar och blixtrar
Med den bakgrunden var det med extremt blandade känslor jag gick och la mig på lördagkväll. Vaknade 2 timmar senare, när jag hamnat i djupsömn, av att åskan skakade huset och låg och räknade sekunder mellan blixtrarna och smällarna. Lyckades få någon timme sömn till, men steg upp på morgonen med alldeles för få timmar på sömnkontot.
Strax innan 8 anlände vi till Uppsala. Mötte de andra tjejerna och körde en snabb briefing och värmde sedan upp. Ryste till när vi rullade förbi busskuren där jag och Sandra åkte åt varsitt håll och jag slutade liggandes på vägen. Tack ännu någon högre makt att vi båda klarade oss så pass ok och att det inte kom någon bil eller buss när jag rullade ut på vägen.
Startfältet i Uppsala var extremt starkt. Prispengarna lockar och det kändes som att nästan alla var där.
Elitherrarna startade 9:00 och vi 9:20. Först 11:00 startade motion, vilket gjorde att ingen klass påverkade varann, fast det var en bana med 2 loopar. Vi damer körde ikapp några herrar på slutet men knappast något som störde. Startfållan var placerad inne bland träden vid allén upp mot slottet och jag blev rädd att vi skulle starta därifrån som alla andra år. Men vi lotsades fint ut mot gatan där vi fick en lugn och fin master start ut på vägen som nu var avstängd för tävling. Förbi den där trottoaren och cykelvägen vid busskuren.
Jag hade en ok dag. Ingen pangdag alls och kroppen var inte riktigt med på noterna. Men ok i och med att jag lyckades begrava en hel del hjärnspöken de där 50 km runt i Uppsala.
Jag klantade mig också vilket resulterade i att kedjan hoppade och jag hoppade av och fick fixa till. Onödigt och klantigt, och självförvållat. Hamnade själv stora delar av loppet och seglade in på en 8:e plats ( i resultatet 7:a men tror det ska vara en 8:e plats). Hel.
Alla hejarop – de värmer så mycket. TACK! TACK! Ni som peppar o hejar på tävlingar, sluta aldrig, Precis där och då så ger varje “heja heja” extra kraft och hjälper till att begrava eventuella tankar som lätt skulle kunna dra ned den bäste.
Resten av laget gjorde fina stabila insatser – Hanna på 9:e plats, Ingrid på 10:e, Felicia på 11:e och Marika på en 18:e plats. Jag är glad över