Förra veckan var en vecka som jag mest skulle vilja glömma. Upp och ned. Ut och in. Yttre omständigheter gjorde att jag mest troligen kunde räkna bort en start under helgen som var på intågande och kanske också en bra bit in på sommaren. Mirakulöst på lördagkväll var det helt plötsligt möjligt att tävla.
Halva laget befann sig i Falun för Långa Lugnet och Sara hade kört XCO dagen innan – läs hennes racerapport här, och andra halvan hade bestämt sig för efteranmäla på Rallarloppet i Bottnaryd. I och med att läget varit som det varit under veckan bestämde vi oss för att vi testar att köra ned, på söndagmorgon – det vill säga samma dag som tävlingen. Och eftersom vi inte hade någon hundvakt fixad och var tvungna att ta med dem var det den bästa och enda lösningen.
Natten var katastrofal – det verkar som alla djur ute på vår halvö är i brunst, vilket resulterar i att hjortarna “skäller” brutalt högt på nätterna. Deras skall (har du aldrig hört du det låter – youtuba det) ekar mellan klipporna och studsar rakt in i vår sovrum – vilket också sätter igång Rockys skall. Så när klockan ringde strax innan 05:00 så hade jag sovit väldigt få timmar. Jag kan ana att det är så här Elna har det och många andra småbarnsföräldrar. Känslan var brutal, som jag var överkörd, men jag gick på autopilot ned och satte mig i bilen och vi började köra ned mot Jönköping och Bottnaryd. Starten var 11:00 och vi landade med god marginal på plats 09:20.
Mötte upp laget, kramades och peppade. Efteranmälde oss. Plockade ut Elnas nummerlapp. Delade ut våra nya kläder till de som inte hade fått. Nålade fast nummerlappar. På med chip. Nervöskissade. Värmde upp ihop, körde en del av startsträckan upp till första långa backen. Kroppen kändes som ett utdraget tuggummi utan någon studs tillbaka.
In i målfållan och solen gassade över oss. Första varma dagen för i år.
Rallarloppet har ingen separat damtävling. Vi startade med elitherrarna och bakom oss kom samtliga andra klasser i ett myller. Nu med ytterligare en sådan start i bagaget så tycker jag att nu måste det in kriterier för att tävlingar ska ha en separat damtävling med allt vad det innebär. Det blir rättvisare ur alla aspekter och säkrare. Rallarloppet är ett väldigt trevligt arrangemang och fin bana och det är synd att man inte gör den “lilla” justeringen.
Bara en sådan sak att 8 herrar får pris och bara 3 damer... det saknar jag ord för. 2019 så signalerar man att vi alltså inte är värda lika mycket. Bättring här och ni kammar hem nästan full pott. Loppet och banan är bra! Jag kör väldigt gärna igen om man aktivt vill förändra till lika villkor.
Det blir lite annorlunda att tävla med samtliga herrklasser runt om. Det blir ett annat race och det är svårt att få grepp om var alla befinner sig. Jag tuggade på och försökte gasa igång systemet. Vid andra langningen fanns ingen skugga till bilen och hundarna, vilket gjorde att Jaime missade mig. Jag hade druckit ur några km innan jag hade räknat med att få langning och gick nu torr 2,5 mil. De där sista milen i värme utan vätska och jag är rökt. Sandra kom ifatt in mot mål och jag hade inget krut kvar att svara med alls. Seglade in som 4:e dam och mötte en fantastisk glad Ingrid som kom in på 2:e plats. Så glad för hennes skull och för Hanna på 5:e och Elna på 13:e. I Falun tog Sara 4:e plats och Sandra 5:e. Marika tvingades tyvärr bryta.
Om jag är nöjd. Nja. Jag är besviken och lite uppgiven. Tuggummi till kropp och ben är sämsta känslan men hoppas att det vänder snart.