Jag kan bli tokig på dig. Ursinnig, besviken och så förbannat uppgiven. Avsky det mesta med dig. Inte hata, det är ett för starkt ord. Men nästan. Inte alls tycka om dig eller uppskatta dig för allt du gjort för mig.

För att i nästa sekund ångra allt och böna och be att du ska förlåta mig. Och du är fantastisk. Alltid fantastisk, men främst när jag varit snäll mot dig. Inte bakbundit dig genom att vara nedlåtande. Det var värre förut – nu för tiden är jag för det mesta vän med dig.

Men ibland så påminns jag. Inte om de där bästa dagarna utan om de sämsta. Och då faller jag tillbaka i gamla mönster och tänker inga snälla tankar om dig. Eller gör det bästa för att kompromissa och enas i vad som är bäst för oss båda tillsammans.

Det är som en kärlekshistoria och värsta berg- och dalbanan och ingen av dalarna borde varit dalar om vi alla hade hjälpts åt lite mer att ändra vad som är ideal och hur en kropp bör vara eller se ut. Oavsett hur bra tränad jag är i att älska mig själv och hur jag omvärderat det som jag förut ansåg vara eftersträvansvärt så sitter det djupt rotat och ibland kommer det upp till ytan.

Kroppen och utseendet är något av det finaste vi har – på riktigt. Utan den vore du inte du. Och numera älskar jag den mer än jag hatar den. Men inte varje dag. Och det tycker jag är så sorgligt.

Att säga och skriva att vi alla duger som vi är, är himla enkelt men inte självklart även om det bör vara så. Till alla hon, han och hen och till dig och mig – vi duger – alla dagar, i alla former. Hälsa handlar inte om utseende utan att ha en stark frisk kropp som hjälper dig att växa med de unika förutsättningar just du har – och handlar aldrig om jämförelse.