Andra helgen på raken uppe i Idre. Samma fjäll, samma busiga väder, samma härliga leder, nog lite andra mygg och en och annan sväng ner genom Jippie och en annan grym grupp att följa genom helgen. 

Det är så makalöst härligt att komma till tystnaden och lugnet där människan blir liten och enkel. Svemester är ett uttryck som hela fjällvärlden lärt sig i sommar och det är ömson “trångt” i våra fjäll. Och den där cykelboomen vi pratat om i några år – den fullkomligt exploderar just nu. Det ligger något otroligt lugnande i att så många hittat ut denna sommaren – som att världen någonstans behövde ge oss en spark i baken.

Unde helgen var några med alla dagarna – någon var med enstaka dagar och det är häftigt att se människor med båda fötterna på jorden mötas och genomgående är att gruppdynamiken och människorna var fantastiska hela helgen. Stort tack för en fantastisk Spirit. Att sprida trygghet och skapa mer glädje på cykeln kan vara något av det härligaste som finns.

Jag brukar säga att man inte ska bli frustrerad över att man tycker saker är lite obehagliga och att man har små spärrar och trösklar att kliva över. Att ett drop, en stenkista eller något annat som utmanar får oss att tvärnita som en häst som vägrar för ett hinder är en form av sund självbevarelsedrift. När vi är barn saknar vi spärrar som livet sedan lär oss att sätta upp och det är en form av egengjord “air bag” att tycka vissa saker som känns lite “risky” får oss att tveka på att vi klarar det. Att sedan kunna känna fjärilarna i magen och adrenalinet kicka in och därefter resa armarna i en segergest – “I fucking did it” är en känsla som få saker slår.

Vem anade att det skulle bli så här bra när jag satte mig på en mtb första gången. Tacka gud för alla människor jag mött genom cyklingen och varje leende jag sett när de där trösklarna minskas.