Klockan 1900 igår insåg jag att jag fick acceptera faktum att det inte skulle bli svalare än 26 grader eller mindre luftfuktighet än typ 99,99999% vid starten 22.00.
Jag och Åsa bestämde att vi skulle mötas upp vid Zinken innan vi gick till Nikes Lounge för att få vårt startkit, pepp av Lisa Blomé och allmänt mingla. Marie anslöt till oss lite senare med sin alltid lika härliga uppenbarelse, sjukt i gasen och härligt peppad. Maries och min stora fascination efter loppet var en av provdockornas välutrustade skrev.

Vår gemensamma plan var att se det som träningspass med lugn rytm och att vi skulle kunna snacka hela rundan och njuta av folkfesten. Varken jag eller Åsa visste riktigt vad som väntade oss, då ingen sprungit Midnattsloppet förut. Det vi visste var att efter 5 km kommer vi till Sofia Kyrkan och där skulle vi mötas av en livsfarlig backe. Så vi flöt på i strömmen, snackade hela loppet. Backen som vi blivit varnade för var inte alls speciellt livshotande utan vi fortsatte snacka upp för den med. Hela bansträckningen var kantad av hundratusentals människor som hejade. Jag hade också bestämt mig för att inte få flashbacks från den tiden då jag tävlade och ville in i det längsta undvika att känna mig pressad. Med hjälp av Åsa gick det skitbra. Vi hade sjukt kul, umgicks (löjligt men sant), snackade oss igenom hela loppet och fick båda ståpäls när vi sprang genom tunneln vid Skanstull där Nike hade gjort värsta “Underground stuket”. Ända gången vi pressade på var när vi passerade 9km och in i mål. Höjde tempot ett lite snäpp och gick i mål hand i hand.

Jag är imponerad över att man lyckas arrangera ett sådant stort event så himla bra. Och jag fortsätter att fascineras av löpartrenden. Och jag gillar Nike för deras hälsosamma approach, att alla kan springa snabbt eller långsamt men alla kan och är välkomna. Det enda jag i nuläget kan se som förbättring är att vi skulle fått vatten på de första borden efter mål i ställe för bananer. Vattnet stod en bit längre bort.

Jag är helt klart sporrad att springa fler lopp, igen. Det tog 15 år. Jag hade en skön träningsrunda och sprang faktisk på högre tid än vad jag brukar snitta på när jag tränar. Vilket gör mig nöjd med mig själv att jag kan vara nöjd med det faktum att jag lyckades med min och Åsas målsättning att ta det lugnt.

Tack Åsa för en grym support genom Söder igår och tack Nike för en sjukhelsikes härlig kväll.

Team Nike.

Mingel i Nikes Longe.

Utan att vi visste hade vi, löjligt nog och självklart, designat “typ” likadana skor.

Bilder från loppet tagna av Joel Åhl. Tack Joel för lånet!