Bloggen gör storstilad återkomst genom att åka till Åre och cykla trendriktig gravel i traditionellt fjällväder som gör att livet känns, på riktigt, hela vägen till hjärtat och själen.

I fjor körde She Rides sitt första She Rides Camp i Åre och cyklade över berget. Jag har också cyklat runt berget förut, uppför, nedför och längs den otroligt vackra landsvägen mot Norge. Men jag har aldrig rullat på grusvägar på min gravel eller ens trott att det fanns något annat än det jag cyklat. Så var nyfiken på om det verkligen finns ett gravelmecka gömt i skogen som smyckar Skutan när vi packade in oss i min bli, jag Tobias och Matilda. Vi styrde mot Jämtland och lämnade värmeböljan i Stockholm och rullade efter en dag full med Teamsmöten mot äventyret.

Oftast är det min mtb som får åka med på äventyr, ibland min lansdsvägcykel, men sällan min cross. Rimligt då på något sätt, att hela resan handlade om att få upptäcka nya vägar på just den cykeln.

Vi hade tre GPX-filer på rutter med saftiga klättringar och episka vyer. Åre välkomnade oss starkt med sommarvärme och bjöd sedan in till riktigt fjällväder med dramatisk himmel, vind, regn och sol. Som sig bör när man är i Åre.

En gröttallrik med havregrynsgröt, dadlar, jordnötssmör, blåbär och vaniljkesella, är en typiskt bra uppladdning inför en runda som lovat höjdmeter, mjölksyra och flera timmar på sadeln.

Efter att ha kollat alla väderappar och gått på den som vi tyckte var bäst (visst gör man jämt så?) samt hållit upp ett finger i vinden och hoppfullt kikat upp på molnen, rullade vi iväg på helgens första runda. I väskorna på cyklarna låg regnkläder, en kamera och någon gel. Vi rullade österut mot Duved. Ungefär precis när vi rullade förbi skylten med Duved, kom första skuren. Regnkläder fram och på. Vi fortsatte tappert men med lite svordomar, förbi Karolinermonumentet och allt var som bortglömt i det gula havet av smörblommor som omringade sevärdheten.

Efter en liten bit på en ekande tom E14, styrde vi sedan in mot Nordhallen och Häggsjönäs. Den första skuren hade avtagit och skogsvägarna ringlade böljande över landskapet. Den här turen som vi tog, bjuder på “lite” klättringar, inga tekniskt svåra sådana – men långa och branta. Himmeln öppnade sig där ute och värmen från marken gjorde att vägarna bäddades in förtrollande ånga.

Det är speciellt att cykla i “väder”. Allt blir lite mer på riktigt och har man följt mina stories har man sätt Matildas otroligt ärliga svar på min fråga “om det känns bättre” uppe på toppen av en av de långa klättringarna i blöt grus. Älskar det. Den råa, äkta ärligheten som bara finns vid just sådana tillfällen.

Efter ihållande regn och ringlande fina vägar, svängde vi inom Tännforsen. Tännforsen sägs ibland vara Sveriges största vattenfall. Det är är brutalt, maffigt och dånande.

Eftersom regnet hade hällt ned på dagen, så kom vi ut sent med en förhoppning om att slippa undan mer regn. Vilket senare visade sig inte spela någon roll, rullade vi in 21:30 på Åretorg dyngsura och letade efter en slang att spola av våra något “trötta” cyklar.

Mina kompisar var hungriga och trötta – älskar att dela sådana tillstånd med vänner, alltså inte själva grejen att de är hungriga och trötta, utan mer att det är där och då man är vänner hela vägen.

Det fanns ingen slang tillgänglig så här sent där på torget, så morgonen därpå började med att fixa bromsbelägg till Matilda och tvätta cyklarna.

Lördagens rutt startade med en klättring upp till Björnen och sedan vidare till Fröå gruva. Vi rundade Helgesjön och vid Undersåkers kyrka och vände där tillbaka till Åre. Mycket grus, skogsväg och lite asfalt. Världens härligaste medvind och en pytteliten regnskur, som inte kändes nämnvärt efter skyarna dagen innan. Stannade till vid ytterligare ett vattenfall, Ristafallet också ett av Sveriges största vattenfall och som visade upp sig ordentligt med en riktigt ordentlig vårflod.

Kretsloppshuset som ligger i Mörsil känns som ett givet stopp på en långtur. Problemet om du kommer på cykel är nog enbart att det är svårt att frakta med en av pelargonerna (skrivande ville alltså gärna köpa med sig alla blommor hon hittade där inne).

Vi tog en lunch där. Jag fick en glutenfri sallad med kallrökt röding och blev glad av maten som verkligen kändes som den var tillagad med kärlek.

Om min cross får följa med och cykla på ringlande äventyrsvägar i fortsättningen med? Ja, Åre visade en sida som jag inte hade en aning om. Perfekt för dagsturer eller längre turer ala bike packing style.