Finally, så kom jag upp och ut med löparskorna. Fy fan vad jag avskyr att springa på morgonen. Det kan ha varit en av de vidrigaste rundorna någonsin. Men jag gjorde det. Längs vägen så funderade jag om det verkligen fanns en av de löparna jag mötte som njöt. Jag funderade också på varför i hela fridens namn springer man på morgonen. Kroppen är ju tom. Inte alls förberedd. Jag hann tänka igenom alla faktorer som bidrog med att det kändes tungt och jävligt.
Jag hade sovit enbart dryga 6 timmar efter att ha somnat snyftandes till “Det blir bättre” och det avsnitt där Peter & Oscar är med.
Jag hade inte druckit ordentligt, varken kaffe eller vatten :)
Som vanligt efter att jag har varit hos Jimmie och justerat min rygg och fått mina ben lika långa igen, känns min kropp mer i obalans än i balans. Vilket absolut inte är speciellt konstigt. Det i sin tur gör att mitt löpsteg känns tråkigt och ineffektivt.
Det var varmt. Jag avskyr värme. Eller ja, i bland alltså. Åtminstone när jag ska springa. Redan klockan 07.00 på morgonen gassade solen och temperaturen landade på typ 20 grader precis innan jag stack ut. Vad jag inte kunde förstå var att så galet många av de löparna som jag mötte sprang i långa (svarta) tights och jacka.
Optimist som jag är kom jag på mig själv i den negativa spiralen av tankar och slungade tillbaka dem uppåt mot lite mer goda tankar. När jag skuttade ner för trapporna vid pampas / Kungsholmsporten tänkte jag på alla mina grymma vänner som avverkar mil efter mil.
Just i morse tänkte jag på Helena och att mitt inre malande gnäll inte alls var acceptabelt med tanke på hennes prestation förra helgen.
Även Magnus glada ansikte dök upp där i grytan där värmen dallrade i luften och påminde mig att det är ok och fantastiskt bra att ibland springa långsamt.
Det var också så att jag under fleeeera år sprang varje morgon och gillade att vakna så, vad hände liksom?
Jag undrar… ska jag lyckas med att få in löpning 2-3 morgnar i veckan utöver kvällslöpningen?
Haha…fina du! Tack för den fina tanken…jag ger genast ett par tillbaka:
Morgonlöpning ÄR jobbigt och hemskt om man inte är van. Vill man bli van och kunna njuta av det är det bara att ge det några gånger, det kommer att lossna snarare än du tror och när det väl har gjort det LÄNGTAR man efter det redan när man kryper ner i sängen kvällen innan. Då kommer +20 grader klockan 7 på morgonen kännas som en dröm!
Det kan dock vara så att man faktiskt inte vill bli van vid det, eller faktiskt kommer fram till att det inte ÄR skönt, inte alls. Och vet du vad? Då kan man fortsätta att springa på andra tider på dygnet…de som man gillar bättre. Simple as that. :) MEN…jag rekommenderar såklart att försöka komma över tröskeln och fortsätta, jag personligen har haft några av mina bästa löparupplevelser (lopp borträknade) på morgonen innan stan har vaknat…
Keep it up Jessica, och du – man BEHÖVER inte ligga på maxfart när man springer innan man knappt har vaknat… ;) Puss på dig!
Jag delar dina känslor för morgonlöpning, min maskin fungerar inte da. Absolut inte innan kl 9.
Du är grym! Man ska vara stolt när man genomför springturen när det känns som jobbigast. Kan hålla med dig, varför springer man egentligen på morgonen? haha eller tränar 06.15 som jag har fått för mig att göra. Skönt efteråt och man är pigg hela dagen förvisso :)
Ska bara säga det att jag gick functional moves utb i sthlm när du gästade vårat sista pass! :) Ville springa fram och slå armarna runt dig och skrika ” JAG BRUKAR LÄSA DIN BLOGG OCH TYCKER DU ÄR GRYM” :) hihi. men jag vågade inte. Så jag säger det här istället.
Ha en skön lördag!
Men åååååh Petra! Tack för peppen! Ska tänka på dig nästa gång (om det nu blir en nästa gång) och du skulle verkligen kommit fram. Jag hade kramat dig tillbaks och blivit överlycklig! Massa kärlek till dig!