Jag krälar mig sakta upp från förkylningsavgrunden och min röst börjar återvända… inte alls i sitt fulla register, men nu kan jag åtminstone utsöta lite ljud som liknar tal.

Halmstad och the Academys event var otroligt välorganiserat och härligt. Stämningen var otroligt varm och öppen. Tack alla som var med och lyfte taket på mina två klasser, ni var så fantastiskt magiskt bra.

Min kära “spinningbror” fullkomligt rockade och levererade två stycken fantastiska klasser.

Så kanske det alla undrat, hade jag någon röst och framförallt, höll den?

Jag var tyst hela fredagen, knystade endast fram en beställning av en laktosfri latte, jag var löjligt nervös över att jag inte skulle ha någon röst alls på lördagen. Jag kraxade fortfarande när jag vaknade på hotellet på lördags morgon, trots mitt ihärdiga drickande av honungsvatten (jag spryr på honungsvatten nu), otaliga andra huskurer och insmörjande av vicks under hela veckan som varit.

Jag satt med och kikade på Magnus som hade första klassen och ju varmare och fuktigare salen blev, desto bättre blev jag i rösten.

Jag körde andra och tredje klassen och rösten höll, om något lite rostig och med skrovlig underton. Ju mer visvettades, dvs ju fuktigare det blev, desto bättre blev min röst.

Idag är jag, förstås, hes, men bättre. I morgon hoppas jag vara avsevärt mycket bättre.

Efter min sista klass gick jag ut för att jaga en kaffe och sprang på super snabba Kenth och vackraste  Sara. Vi fick ä n t l i g e n den där efterlängtade fikan. Vi “råkade” prata drömmar och födde idéer. En idé som jag hoppas vi kan förverkliga.