Finaaally, det blev löpning igår. Kroppen kändes konstigt nog lätt. På min väg runt korta rundan runt Kungsholmen, korsades min väg av inte mindre än 5 råttor vid olika tillfällen.
En av gångerna höll jag verkligen på att skita på mig. Jag var helt inne i mig själv och inte alls beredd på att min väg skulle korsas av ngt litet ludet med naken svans.
Det är märkligt att människan, en aktiv sådan, trots sin kunskap och insikter ändå pga “tvingat” träningsuppehåll pga sjukdom, tror och känner att hela världen ska rasa samman.
Jag gör det stundvis och stundvis är jag klartänkt och smartare. Under dessa två veckor då jag brottats mot förkylning, hosta och diverse andra plågor, har mina tankar och känslor åkt berg- och dalbana.
Och det är så vanligt. 9 av 10 aktiva får dåligt samvete. Varför är det så svårt att bara gilla läget och låta saker och ting ta sin tid?
Om man sätter ett träningsuppehåll i relation till något annat, hur allvarligt är det då?
Och seriöst, vad är det värsta som kan hända?
Wiki om endorfiner: “En studie har visat effekten av endorfin, mätt i milligram morfin injicerat intravenöst, att 45 minuter högintensiv löpning gav samma effekt som vid injicering av 10 mg morfin.” Wiki om morfin: “Preparatet har dock en rad nackdelar, bland annat är morfin starkt vanebildande och individen i fråga utvecklar snabbt tolerans och ett fysiskt beroende.” = Inte konstigt alls. :)
Å du skriver de så bra! Precis så känner jag, alltså som att ja håller på å bli tokigt av mitt nu 1½ veckas uppehåll.. dumma dumma förkylning som inte ger sig! Men du har ju så rätt.. världen går inte under, även om de känns så just nu.
En sanning som inte nog kan understrykas! Bra där!
Hörde av en av våra medlemmar att du jobbat på det center jag jobbar på nu, sats helsingborg. Där ser man! :)