Med en träningsvärk som verkligen “is hitting my HARD as hell” och därtill förmodligen en bristning i sätesmuskelaturen, vankade jag fram som en anka igår. Eller mer som jag skitit på mig.

På kvällen hade jag en inbokad dejt med herr Hagström som ska revolutionera min inskolade “friidrottslöpstil”. Jag  var helt klart skeptisk till att jag för över huvudtaget skulle kunna förmå mig att ta ett löpsteg med tanke på att smärtan i benen var outhårdlig bara jag råkade snudda vid dem.

Dock efter uppvärmning och lirkande med mindset på något annat än att varje stöt kändes i benen, fungerade det faktiskt.

Jag är ju en gammal friidrottsräv och det sättet jag är skolad till att springa, tänka när jag springer, sätta i fötterna på underlaget ska jag helt glömma.

Jag har en fantastisk utmaning i att adaptera ett nytt sätt på varje löpsteg.