En rad olika omständigheter som drabbat mina vänner, mitt liv, okända, kända har hållit mina tankar i en loop under ett bra tag.

Jag har funderat och funderat. Skitit i att fundera och sen funderat.  I g e n . Att en av världens mest begåvade människor som direkt och indirekt påverkat våra liv, lämnade oss denna veckan endast 56 år, fick mig att fundera ännu mer.

Varför är människan missunnsam?

Hur lyckades vi bygga ett helt samhälle där vi måste sträva efter något större, sådant som oftast är ouppnåbart för att räknas som lyckliga, istället för att vara levande i nuet och genom att se de små sakerna vara lyckliga. Istället har vi fött en önskan och strävan som bidrar till att många utvecklar avundsjuka riktad till personer som förtjänar den minst.

Skulle du, om någon i din omgivning, lyckades med något som du själv haft som en dröm – bli riktigt genuint glad för den personen?

Om samma person hade en motgång – skulle du stå upp och finnas där?

Vi lever ett liv. Våra värderingar speglar våra val – ibland mer genomtänkta sådana ibland mindre. Men någonstans där, tar vi ändå beslut som vi förankrat i vår ryggrad.

Jag blir ledsen av att se människor missunnsamma. Ledsen över att man inte kan lyfta blicken och se över sin egen horisont.

Kontentan av allt svammel ovan är att delad glädje är dubbel glädje. Fnöskler som att livet är för kort, har mer sanning och tyngd än att bara slås bort. Bli lycklig när någon i din närhet lyckas. Glädjs åt andras framgång. Ju mer du omger dig med frångång, din egen eller andras, desto större är sannolikheten att du lyckas.