Jag sitter med pulserande house i lurarna. Jag har så galet mycket bra musik att jag får ståpäls. Jag längtar efter att springa, långt och länge, jag längtar efter mina klasser, efter att stretcha mina andetag och min kropp.
Alltid när jag på något sätt inte kan träna – vill jag det som mest. Det hjälper inte att alla bloggar, twitter och facebook svämmar över av optimistiska snudd på orealistiska nyårslöften.
Jag tycker det är fascinerande att skiftet mellan en dag till en annan kan påverka oss så mycket. Det är just över den natten det ska hända. De flesta lovar sig själv högljutt förbättring av något slag. Basunerar ut det, minst lika högljutt, i alla sociala kanaler som finns. Vi andra är inte sena med att haka på. Hur många sätter nyårslöften som verkligen är förankrade i vad som är rimligt och relevant.
Jag tycker varje löfte ska vara som ett giftemål. Med förhoppningen om att det varar hela livet ut. Gör det inte det, får man stanna upp och omvärdera lite. Ta ett steg i en ny riktning.
Samtidigt som jag är stressad över min skada – så är jag ganska lugn. Jag vet att jag kommer kunna träna ordentligt om förmodligen bara några dagar när blödningen börjat trilla ner och svullnaden minskat. Just nu har jag ett ben som är dubbelt så stort om det andra. Rastlösheten har på drygt en dag fullkomligt har invaderat mig – idag gick det inte att hoppa upp och trampa för att få genomblödning runt knäet. Jag hoppas på att kunna göra det i morgon.
Grym färg! Gillar bildtexten!!
Ajajaaaaaaaj….hjälp vad ont det ser ut. Hoppas att det lägger sig snart…
Det liksom “ryser” i mig, när jag ser knäbilderna,
men glad att det inte blev värre!……………….
Ajje!!
tråkigaste som finns att inte få träna som man vill, men det ger tid för reflektion, att stretcha sitt andetag och varför inte utmana sig med meditation? Kryapåkramar och positiv energi riktas mot ditt färglada knä.
Ohhhhno! Hoppas att blödningen sjunker undan fort! I övrigt: kloka tankar!
Aouch <3 Kram
Hoppas du blir bra snart! Jag vet hur det känns, jag ramlade och bröt foten på skidor i Kanada i torsdags. Sitter nu med benet i högläge och skruvar inopererade – vasaloppet, Göteborgsvarvet och Sthlm maraton känns avlägset och omöjligt. Obegripligt vad sårbar man är som människa och vad en liten händelse kan påverka hela ens liv. Som tur är läker ben och blödningar, men längtan att träna blir nästan outhärdlig när man inte kan!
Krya på dig!
Aj, oj! Jätteont gissar jag. Inget brutet i allafall, om man ska vara något positiv :) kram och krya!