Jag är uttråkad på att vara skadad. Fast jag vet att jag borde vara ok om 7 dagar. Alltså riktigt ok. Tålamod är ingenting som jag har i överflöd.

Jag har satt upplägget till THE NIKE BLAST och klassen Hors Categorie. Det känns lite bubbligt och spännande.

Jag låg och slökollade på The Biggest Looser och önskar så att alla människor fick känna sig värdefulla vare sig de är större eller mindre. Det gör ont i mig ordentligt när deltagare efetr deltagare berättar om hur de blivit mobbade pga sitt utseende. Alla människor är vackra. Oavsett hur de ser ut.

Rädslan för att själv inte passa in i mallen kan skapa sådana onda handlingar som att man märker andra för livet. Det är sorgset.

Jag önskar nu, i januari, när många går in i gymmet kanske för första gången på länge att de vågar släppa sitt bagage. Att värdesätta sig själv oavsett hur de ser ut eller vad de drömmer om.