Ikväll har jag lyckats göra något jag mentalt har haft en spärr för  – länge. Sedan jag för galet många år sedan la löparskorna på hyllan och slutade springa sådär toksnabbt, har jag haft en lång väg tillbaka till löpning. Nu har vi haft en galet bra förhållande de senaste åren, där löpningen fungerat som en ventil, fristad som gett mig luft under vingarna.

Jag har haft enormt svårt att springa intervaller med andra, det ironiska är att jag haft ännu svårare att springa dem själv, pga att jag blir stressad och frustrerad över att jag inte är lika snabb som jag varit innan. Jag har verkligen försökt att bli av med det bagaget – det är tramsigt att jag så här många år senare fortfarande känner ett motstånd.

Idag samlades en liten klick som har en förkärlek för Nike och löpning. Tillsammans med Axel som coach sprang vi till Liljanskogen för att köra fartlek/intervaller i en fallande stege på 3 min, 2 min och 1 min, vila 1 min aktiv jogg mellan – upprepad 3 gånger.  Åsa och jag hann ta en juice innan vi stack ut och den hade en förmåga att göra sig påmind under intervallerna. Vi ses för sällan och hade enormt mycket att prata om.

Vi pratade om den där spärren som jag har men kanske gjort lite slut med idag.  Jag hoppas att regelbunden kompisträning ska ta bort den helt.