Det är något speciellt med löpning – och människan. Det är som ett kärleksförhållande. Passionerat i början när de första famlande stegen tagits och träningsvärken lagt sig. Från klarhet till klarhet. Sedan kommer det, en ljuv kväll när man som minst anar det, det första grälet. Det tunga passet. När benen känns som bly och all lätthet är bortblåst. Tankar på att göra slut. Sedan kommer försoningen och den där varma känslan i magen- när vi förlåter varann och stegen återigen kysser marken.

Jag är där nu, vid första grälet. Jag springer mer nu än vad jag gjorde förra säsongen och det har känts så galet bra. Tills idag (egentligen igår, men då skyllde jag på värmen). Temperaturen hade droppat 15 grader från min löprunda igår. Vi hade löpardejt ute i Hellas med snabbfoten, J, snabbsimmaren och Åsa. Tänderna skallrade av kylan. Killarna stack ut i skogen och jag tillsammans med Åsa värmde upp för att springa intervaller.

Åsa var magiskt lätt på foten idag – jag var tung och hade inte huvudet med mig alls för att pressa mig på intervaller. MEN vi fullföljde. Tack för ett grymt pass Åsa- 1-2 sådana i veckan och vi kommer bli snabba(re).