Det pågår just en het debatt lite varstans om vi träningsbloggare är köpta eller inte. Hur vi agerar skyltfönster för varumärken som vill synas rakt in i vardagsrummet hos sin målgrupp. Jag tycker mina kollegor säger det så jäkla bra att jag inte tänkte blanda mig in i diskussionen, men eftersom den inte verkar stanna upp känner jag att jag behöver berätta vad jag anser och tycker och HURuvida jag är köpt eller inte.

Jag skriver detta med Girot på tv – det kryllar av cyklister som har tapetserat sina jerseys med loggor från olika varumärke – vilket gör att det känns lite ironiskt att skriva detta inlägget.

För en elitidrottare är det självklart att man har sponsorer, samarbetspartners och andra former av hjälpmedel för att kunna göra en helhjärtad satsning mot sin idrott. Det finns ingen som ifrågasätter att de kanske ganska ofta är många olika. Det finns ingen i heller som kritiserar modebloggarna som basonera ut dagensoutfit dag efter dag. Det är självklart att de flesta vill att Sofies Snapshot ska innehålla åtminstone en liten skymt av just deras varumärke – det är inte i heller någon som verkar ifrågasätta det eller att hon taxerade 3 milj fjor. Därtill så verkar det dessutom inte spela någon större roll om klädesplaggen eller produkterna tar hänsyn till insidan och utsidan av vår existens både vad det gäller sunda värderingar och engagemang runt att välja skonsamma tillverkningsprocesser.

Däremot – är du träningsbloggare och 70-talist eller 80-talist är det en helt annan sak. Det är som att vi är dopade och ställda i skamvrån om vi tackar ja till en gratispryl och sedan skriver om den.

Jag tycker det är självklart att man ska kunna skriva om saker man tycker om. Men jag tycker också att det är lika självklart att våga avstå från saker som jag ej vill skriva om eller gillar.

Jag tycker det är tråkigt om en blogg tenderar till att enbart bli en reklamplats, utan personliga åsikter om produkterna som visas eller lite eftertanke om vilket budskap man vill förmedla. Jag tycker det är ok att prova nya prylar men jag tycker också att det är ok att skriva om dem eller låta bli. Som Sara skriver har många ingen aning om HUR mycket som skjuts i vår väg – framför våra ögon – till vår ytterdörr i hopp om att vi ska skriva. Ingen vet faktiskt HUR mycker vi sållar bort och varför vi väljer att skriva om vissa produkter. Oftast är prbyråerna opersonliga och inte så lyhörda, vilket gör att de oftast inte lyckas komma hela vägen in till bloggen. Ibland är de oerhört proffsiga och lyckats snappa upp värderingar och med fingertoppskänsla placerat rätt testprodukt hos rätt bloggare och då kommer de troligen också hamna på bloggen.

I min värld tycker jag att det är helt ok att skriva om produkter som

1. jag står för och använder

2. har testat och g i l l a r

3. där varumärket har en sund och bra marknadsföring mot hälsa och sunda värderingar

Jag skulle aldrig välja att skriva om det jag inte kan identifiera mig med – vilket också borde innebära att jag både borde bli mer trovärdig och ännu mer åtråvärd för varumärken som vill ut – då det som hamnar på min blogg oavbrutet är rakt ifrån hjärtat. Jag kan såga saker jag inte står bakom och likaså hylla det jag älskar.

Jag har ett samarbete med NIKE ett varumärke som jag kan identifiera mig med – som andas och kommunicerar sport, idrott och hälsa på det sättet som attraherar mig och som jag absolut kan likställa mig med. Jag sticker inte under stol med att NIKE är min partner – loggan ligger klart och synlig i högerkolumnen. Så klart förekommer Nike i mina inlägg. Jag älskar Nikes produkter och jag är en stolt ambassadör för ett varumärke som verkligen känns som Jessica personifierad.

Mycket av det jag skriver om har jag köpt själv – få saker har jag fått. Jag vill aldrig att min blogg ska bli en reklamplats utan snarare en inspirationskälla.