Någon har skruvat upp temperaturen ordentligt i LA – det är tokvarmt och jag välsignar brisarna från havet.

Lämpligen till kanske en av de varmaste dagarna under vår vistelse här hade vi planerat att ta en klass för Bryan Kest, Power Yoga level 3-4.

Jag hade nog ganska höga förväntningar – dels för att hans rykte om att vara “rebell” och innovativ och för att vara den bakom Power Yogan.

Solen gassade när vi fick parkering precis utanför hans studio strax efter 16:00 (klassen började 16:30). Vi var först – och visades upp för en trappa klädd med grön grådassig heltäckningsmatta av en superhärlig vaktmästare med långt skruvat skägg.

Studion var stor och ren, men använd. Toaletten var nog också ren men skabbig och luktade ordentligt med urin. Allt detta hade nog inte rör mig i ryggen nämnvärt om det inte vore så att min upplevelse av klassen blev vad den blev.

Bryans klasser kostar inget, men du rekommenderas/uppmanas att donera minst 15 dollar. Det står en väl tilltagen “skattkista” på ett bord innanför dörren till salen.

Det var galet varmt där inne och jag fruktade att det skulle bli olidligt i och med att jag visste att salen kan ta upp emot 120 deltagare och Bryans klasser brukar vara fullpackade. När klockan slog 16.30 och det var dags för klassen att starta var vi drygt 15 stycken i salen och Bryan gick och tömde sin skattkista.

Det står tydligt på hemsidan att man förväntas att komma i god tid till klassen. Ren kutym i Sverige. Även faktiskt relativt förväntat på Exhale och Yogaworks (även om det trillar in vissa eftersläntare där med). På de sistnämnda ställena har klasserna alltid börjats och slutats i tid. Som svensk är jag galet “anal” med att det är precis så det ska vara. Min tid är lika dyrbar som alla andras etc etc etc.

När klockan var 5 över halv drällde det fortfarande in folk i salen. Vissa ej ombytta. Bryan vandrade rundor och gjorde inte den minsta tillstymmelse på att starta klassen eller informera oss tre skandinaver som satt och kikade förvirrat omkring.

När klockan nästan var 16:45 mumlade Bryan att klassen skulle börja om 1 minut.

När vi väl guidades ned i barnet slöt sig lugnet men det var otroligt svårt att höra vad Bryan sa. När vi kom till en av de första hundarna öppnades dörren och en dam kom in med en hund – alltså en äkta, riktig, levande sådan. Drygt 30 min sen.

Hela klassen mumlades igenom och det skedde ett flertaliga gånger att vi tre som i var stammisar inte var med på vart vi skulle. Istället för att fundera på om det var instruktionerna som kanske inte var tillräckliga, när tre av de nya deltagarna inte gjorde “rätt” (men samma sak) och förändra guidningen – blev vi mer eller mindre förnedrade med varför vi inte hade handen på rätt ställe.  Sådant gör mig irriterad, ganska ordentligt.

Det gör mig ännu mer irriterad att assistering för överhuvudtaget inte förekom – förutom en fot på Mo’s rumpa.

Hela klassen kändes som den gick på autorepeat. Bryan kändes trött och “lat” och tyvärr lite passé. Det var absolut inget fel på sekvensen men det var inte i heller något nytt eller innovativt. Bara några kvarter bort finns just allt det där och jag tror att Bryan måste vakna upp. Han är en legend och har förväntningar på sig, vilka i mitt fall inte infriades alls.

Jag brukar inte vara kritisk – men jag vill inte i heller undanhålla sådant som jag anser vara viktigt för alla som arbetar inom fitnessbranschen, vare sig man är yogi eller löparcoach. Det är farligt att bli bekväm i sitt instruerande och yrke. Att lite nonchalant tro att världen står stilla och inte fortsätter utvecklas utanför ens egen studio eller sal. Om du inte är observant och framför allt om du inte är ödmjuk inför dina deltagare och kollegor så springer den om dig en vacker dag. Nu vill jag inte säga att det var så för Bryan – han kan ha haft en dålig dag, men min upplevelse av klassen var inget WOW eller AMAZING – alla andra klasser jag tagit under de snart två veckor jag varit här har varit i särklass mycket bättre.