I onsdags förra veckan släppte vi ett nytt avsnitt av Podden Oförnuft & känsla. Jag smsade Sara i dag och frågade om vi inte skulle släppa avsnitt nummer tre imorgon. Lite för ivrig, eftersom vi släpper podden v a r a n n a n vecka. Podden finns numera på iTunes, Acast och Spotify. I onsdagens avsnitt och avsnitt 2 i poddens livshistoria, pratar jag och Sara om kroppen. Om ideal och förhållningssätt lite på riktigt och att rättfärdiga en godispåse. Genom åren har jag skrivit mycket om kroppen. Om dig och mig och hur vi ser på den. Jag har frågat, diskuterat, funderat genom alla träningstimmar och möten med andra om kroppen. Den otroliga organism som vi bor i. Och det är lätt att säga att det är enkelt och borde inte vara så svårt att förhålla sig till just kroppen, men överlag så känner jag att väldigt få har ett “enkelt” förhållningssätt.

Jag gillar min kropp. Då och då. Jag har lärt mig och tränat mig i att tycka om den och för det allra mesta älska den. Ibland tänker jag inte så mycket på den. Ibland är jag inte ens kompis med den. Men jag vet innerst inne att den är något av det bästa jag har. Jag kan, som jag sa i podden, bli arg för att jag vid 41 års ålder inte är nöjd alltid. Jag är däremot mer tolerant, accepterande och förlåtande och framförallt mindre ifrågasättande. Kroppen förändras med livet och det bästa vi kan göra är att tycka om oss själva och hjälpa oss själva på traven i processen. Vi behöver ge oss själva mentala träningsläger för att lära oss att acceptera och tycka om oss själva. Hela oss själva.

Och det faktiskt inte alltid så lätt i en värld där allt är lite mer, bättre och alltid vackert – att få bort en känsla som skaver. Eller hitta tillbaka till det där som var grunden och la glädjen till ett “varför” som kanske suddats ut och istället ersatts med prestationsångest och en känsla av att inte räcka till. Det spelar ingen roll att någon i periferin säger till dig att du visst duger så som du är om du ständigt matas med intryck som formar tankar om att du inte är bra nog.

Till dig och till mig vill jag säga att det är här och nu vi lever. Det finns ingen mening att inte leva fullt ut. Att påverkas av saker som blivit en vardag för oss men inte naturligt format våra beteende och reaktioner – kräver ibland smarta och snälla tankar till dig själv. 
Du ? är viktigt. Värdefull. Precis så som du är oavsett vad du presterar i livet.

Och du tänk. Vilken organism människan är och va häftig kroppen är. Vilken otrolig grej att ha! Så jag vill bara påminna DIG att inte vara hård mot dig själv i tankarna OM dig själv. Du är perfekt.