Om ja, till vilket pris? Att du satsar på dig själv kan aldrig vara fel. Ärligt det kan det faktiskt inte, så länge du inte glömmer bort din omgivning och människorna som finns där på vägen till framgång. Ganska enkelt, satsa på dig själv med ödmjukhet och värdera och välj dina steg framåt väl.

Jag hade ett kort men bra samtal idag om just det vi pratade om framgång i träningsbranschen och hur man värderar den och hanterar den. En podd senare – om just vinnarskalle,  så blickade jag ut i ösregnet utanför dörren och liksom andades ut en andetag med innebörden av “att ja det är så här det är”. Du kan vara tjurig och ha en vinnarskalle som heter duga, sikta högt och lite längre – men att göra rätt på val på vägen mot framgång är det som i slutändan kommer komma tillbaka. Det är lätt att förtas av “segerns” sötma och bara köra på när man har vind i ryggen – och visst tusan ska man segla i medvind om man kan – MEN jag har sett det så många gånger, att personen där bakom framgången förändras ju snabbare vinden blåser framåt och på vägen trampat onödigt mycket på tår som kanske inte ska eller förtjänas att trampas på. Vi har alla ömma tår i bland och behöver någon som blåser på dem.

Jag menar – är det värt att vinna till varje pris och sedan stå där ensam – kan det vara värt att backa bak och kanske främja någon annan för att bibehålla vänskap och relationer?  Jag tror det. Jag är övertygad om det. Och jag tror att just en bransch och en värld där vi jobbar med hälsa i ett yrke som klassas som hobby och där man ska vara tacksam mer än få skäligt betalt för det arbete du gör, mår vi bra av att påminnas om att vi gemensamt med andra når framgång. Tillsammans. Att ensam sällan är starkast. Att man ibland måste vandra sin egen väg – men aldrig på bekostnad av någon annan.

Av framgång föds framgång, och delar du med dig vinner du dubbelt.

Hur tänker du om framgång?