Jag ska erkänna en sak. Jag har surat sedan igår. Jag gav mig ut med planen att springa 15 km + och samtidigt testa en av Nikes nya sportbh:ar som typ börjat synas lite här och var. (kommer skriva om den sen)
Jag trodde att det var svalt. Eller låt mig korrigera, jag trodde att min kropp efter en av de varmaste somrarna någonsin, skulle vara hyfsat samarbetsvillig i 22-24 grader.
Jaime droppade mig på andra sidan av Liljeholmsbron och min plan var att springa runt Årstaviken, sedan västerbron och runt Kungsholmen, halva eller hela.
Ipoden var fylld med tunga, gungande helt färska beats.
Det kändes helt ok första 3 kilometrarna. Började dock ana att det var varmare än jag trott och att mitt val att springa i t-shirt var dumt. När jag väl kom till Skanstull spökade tankarna i huvudet. Kroppen kändes bra men hjärnan sa “det är tungt tuuungt tuuuungt och vaaaaaaaaaaaaaaaaaarmt”. Varpå jag fick andnöd och stannade en sekund. Pausade min Nike+ och insåg att jag hållit ett snabbt tempo för att fixa en långrunda… jag snittade typ 4’20 /km. Jag intalade spöket i mitt huvud att jag endast behövde slå av på takten…. och motade bort det och alla andra tankar som gjorde allt mycket värre. Kom på mig själv att det kändes grymt bra emellanåt…. dvs när jag inte tänkte negativa tankar eller försökte att inte sura eller vara grinig över att jag behövt stanna.
Det sket sig igen. Jag började stressa upp mig och tyckte det var asvarmt. Och stannade igen. Kollade tiden och jag snittade samma hastighet och började bli riktigt förbannad på mig själv. Jag ville ju njuta och göra det här, just idag skulle jag springa långt.
När jag vek av upp mot Hornstull ut på asfalten och solen gassade, mådde jag illa och hade knip i magen. Väl på Västerbron, stannade jag igen. Va fan! Sen sprang jag hem sista biten och kom hem.. sur missnöjd och med en känsla av att misslyckas.
Sedan… så funderade jag… varför kan jag inte leva som jag lär. Jag försöker och gör det kanske 8 dagar av 10, men inte igår. Igår var jag sur och kände att jag hade misslyckats med min löparrunda.
Idag är en annan dag och jag bryr mig inte så mycket.
Du är så klok! Kram
Jag vet inte om jag tycker att du misslyckades speciellt bra, du gav ju i alla fall inte upp. Hade jag haft 50% av din kapacitet hade jag varit ur lycklig. Jessica du kanske inte alltid når önskvärda resultat, och så är livet i stort, men de är dessa tillfällen vi lär oss och utan misslyckaden kommer vi aldrig vidare eller växer som människor. Deppa inte, ta lärdom.
Kram på dig!
Jag tror att man får se varje sånt här tillfälle som en övning i konsten att vara snäll mot sig själv, acceptera att man har olika dagsform och att man inte är perfekt. Kram! :)
Fina du, jag känner igen mig så mycket i dig. ;) Lyssna på din kropp. Ha en fin dag. Kramar
Pingback:Igår gick det bättre « jessica claren