Jag behöver mer tid på dygnet. Jag behöver mer tid att leva och göra allt det där som hjärtat och själen mår bra av. Det är torsdag idag. Solen dränker Stockholm och jag har fullt upp med att förbereda det sista inför Åre. Det pirrar i magen.

Jag har hunnit med att springa i Saras eminenta lag på Vårruset, som i sig var en upplevelse. Eller rättare sagt hela dagen i sig var en upplevelse.

Det började med att jag lyckade kasta in både mina husnycklar, nycklarna till jobbet samt mitt SL-kort i tvättmaskinen på morgonen. I mitt huvud hade jag för mig att jags skulle springa 10 km. Vilket visade sig vara 5 km.

Vårruset i sig är en lustig tävling. Galet kravlös, befriande för alla de som vill springa på riktigt utan krav. Enbart för det kvinnliga könet, men det går bra att klä ut sig till kvinna och springa ändå. Ingen tidtagning. Fast ändå. Så startar man långt bak så är man körd.

Ackompanjerad av ett superlag med Mia, Carina, Åsa och Sara samt Jaime och busarna som hejarklack, var det faktiskt kul. En lite ostrukturerad snabbdistans varav första 1,5 km var galet långsamma. Det fanns liksom ingen riktig struktur på hur alla sprang utan det var ut med armbågarna och se till att inte trampa fel.

Nu är det gjort i  alla fall och jag har sprungit ytterligare en tävling och jag är fortfarande lite förstummad att jag faktiskt har klarat det. Med mig i bagaget har jag så mycket prestationskrav med löpartävlingar från den tiden som jag var aktiv att jag är lycklig över att jag hittat glädjen igen, och kravlösheten. Att det är ok att springa av den anledningen att jag mår bra av det.