Sara skrev ett inlägg som liksom går hand i hand med det här. Hon är en av mina bästa vänner och vi är extremt lika och olika men ofta sammanstrålar vi att känna likadant. Som nu. Livet liksom. Känslor är magiska och fantastiska. Men att våga känna innebär också att man får vara beredd på att åka berg- och dalbana.
Jag som kastat mig in i att lustfyllt börjat tävla lite i smyg, åker konstant ganska upp och ner. Pendlar vackert mellan att vara kravlös till att känna mig pressad. Tycker det är himla komiskt att vi fungerar så. Ena sekunden känns allt fantastiskt, för att i nästa sekund vara något annat.
Fast, jag är nog hellre en känslomänniska och lever fullt ut än att inte känner alls.
Ja, livet är bra klurigt ibland och ibland far det på som en raket, så det är bara att hänga med och känna på det hela. :) Det är tur att vi har onsdagskvällarna när det känns tufft ibland. Där blir man alltid glad oavsett hur ens dag har sett ut! :D
Det är en balansgång, träning ger bergochdalvana, och stärker i stunden livet är svårt. Så är det fö mig i alla fall. Och ibland behöver det inte ens vara svårt för att man ska tvivla, det kan ju vara precis tvärtom, och ändå tvekar man. Underligt.
Jag håller med dig J, det är klart att det är bättre med en mental berg – och dalbana än att det är tomt. Jag fungerar precis som du (och Sara) och även om det är jobbigt ibland så kan jag inte låta bli att älska livets svängningar. Utan downs skulle vi ju inte ha några ups…hemska tanke.
Vågar vi inte känna så kommer livet tvinga en tids nog :). Så känn in berg o dalbanan :)