Det är svårare att sammanfatta känslan just nu efter Vätternrundan, än att uthärda de där 30 milen. Jag är fylld av dubbla hjärtslag, bomull i magen och allra mest kärlek och tacksamhet – över att jag får lov att bidra och hjälpa till för att så många starka och fantastiska människor ska få infria och förverkliga drömmar. Klara av sådant som man kanske inte riktigt trodde man skulle kunna. Det är också otroligt och fantastiskt att se sådan laganda och systerskap (broderskap med för den delen) – där man vågar släppa sin egen prestation för allas gemensamma mål. Att vi i en värld där allt lätt handlar om att bara se till sig själv, lyckas vara större än så och inse att tillsammans är man starkare.

She Rides är fantastiskt på det sättet. Och på alla andra sätt med.

Vi var sammanlagt ca 60 cyklister i 3 SUB-grupper – SUB10, SUB11 och SUB12. Jag valde att bidra i SUB10 under rundan runt sjön. Alla gruppernas fokus var att få alla i mål och fixa tiden. Det är en utmaning att få allas viljor, olika träningsmängd, styrkor och dagsform, samt vana att köra i klunga, att fungera. Jag har haft fantastisk hjälp av She Rides ambassadörer Pia, Elin, Ann-Sofie, Noor, Marie, Mats och Jonas – att förbereda och planera för att alla cyklisterna skulle få de bästa förutsättningarna runt Vättern. Vilket jobb ni gjort – tack.

Vi packade ihop oss 5 stycken i min röda XC60 på fredagen och rullade ned mot Motala. När alla grupper samlades på kvällen innan start – låg nerverna utanpå skinnet, på de flesta. Nervositet är en märklig grej och en sådan häftig sak som kroppen gör för att komma i rätt tillstånd för att kunna prestera. Jag pratade lite om det och att vi alla har olika sätt att hantera det. Det är normalt och faktiskt en bra grej att vara nervös.

De olika grupperna körde en sista genomgång innan alla var för sig gjorde de sista förberedelserna. Namnlappar fästes på hjälmarna, nummerlappar på jerseyn – kläder lades fram. Strax inna  midnatt kröp mitt hus till sängs. Efter få timmars sömn ringde klockan och nervositeten var om ännu tydligare.

Väderprognosen hade lovat ett blött Vättern – men min inställning var att det skulle vara solsken och uppehåll. Jag var extremt tacksam när det inte regnade där 5 på morgonen. 5:45 samlades alla grupper vid start och 6:00 rullade vi in i vår fålla och startade sedan 6:02.

Det var extremt hög luftfuktighet och bitvis såg det ut som vi rullade i amasonas med dimslöjorna som bäddade in vägen.

Det hängde regn i luften och vi fick smådroppar på oss men aldrig någon skur. Däremot var det skurar framför och bakom oss, vilket gjorde att gatorna inne i Jönköping var tokhala.

Efter alla mil ned till Jönköping så kom solen. Västar och ärmvärmare åkte av. Milen flöt jämnare och ju närmare mål vi kom desto mer imponerad blev jag av min klunga. Vilka tjejer och killar. Jag blev rörd till tårar av hur alla hjälpte och stöttade varann. Hur man kärleksfullt skällde på ojämna förningar, peppade på bra och stabila sådana, påminde om att äta, gav en hand i ryggen – fällde en tår och delade gels. De där underbara människorna alltså.

Vi rullade i mål 9:29. Bra marginal till 10 timmar. Så många prestationer som är beundransvärda. Alla toppar och dalar. Krascher, cykelhaveri, tjurskallighet – envishet. Tankar om att ge upp och slutligen målgång. All pepp. Varenda en av alla cyklister behövdes alla de där milen.

De andra SUB-grupperna klarade sina tider. Jag beundrar er alla och är stolt så jag spricker.

Bilden är SUB10 – Noor saknas som var iväg en sväng.